Paniken har landat i mina ögon
Ondskan, som ni kallar den har tagit över mitt liv
Jag skär allt djupare
Likaså såren verkligheten har skapat
De svider allt mer
Askoppar som slängs i väggen
Sorgen som vägrar att lämna

Glittertårar i min ögonvrå
Skyddsänglen har övergett mig
När ingen ser, när ingen hör
det är då jag är på hugget
Du säger du förstår
men du blundar, för mitt problem går ej att lösa.

Gatulampan når mitt fönster
Kylan skapar kramp i mina tår
Blodstänk på väggen lämnar inristade spår
monster som skriker, vägrar lämna mig i fred
Kan ni inte tystna, om endast för en minut?
Uppgiven het som skär mig i stycken

Varför skulle någon hjälpa mig nu, när folk börjar acceptera självskadebeteende?