Visst är det patetiskt att man måste göra sig illa på utsidan för att komma åt smärtan på insidan.
Jag känner knappt när rakbladet skapar det öppna såret
Jag rör inte en min när blodet börjar sippra ut.

Även om jag vill skrika av smärta så kommer inte ett ord ut ur min mun
Känslan av uppgivenhet och en ångest som fyller tankarna med djävulen

Hur mycket du än försöker så kommer du aldrig förstå
I alla dessa år som jag gråtit i mitt rum
Hoppats att allt kommer försvinna och att mitt liv kommer bli som vanligt igen
Men ska jag vara ärlig så kommer jag inte ihåg hur det är att vara lycklig
När jag ser er och era fina leende blir jag avundsjuk för jag vill vara som er
Jag vill bli fylld med lycka och för en gångs skull få positiv uppmärksamhet

Så trött som jag är på era negativa kommentarer
Ni tror ni gör mig en tjänst men när ni klagar på att jag skär mig
på att jag röker eller på att jag dricker så bryter ni bara ner mig och min värld blir bara svartare och svartare.

Livet kanske inte har gett upp mig men jag har gett upp livet
Jag har insett att det finns inget här för mig att leva för.
Ingen lycka kommer nå mina ord, ingen kärlek kommer finna mitt hjärta

Om jag gör det, verkligen tar mitt liv.
Så ska du veta att jag gjorde det ihopp om att bli lycklig.
Och inte på grund av bristen av lycka.

First we are born

Then emotianlly scarred

And then we die