Sture.
Ja, han du vet...

Sture såg sig om,
log åt bedrövligheten där den låg
och vilade som en hyena,
i väntan på.

Så gjorde han, som alltid.
ur en ensamhet, tanke,
dold för många,
bland kulörta dekorationer,
en stum TV, och mer,
kompat av gatans sorl,
bidande välkomnandet.

Det var få, knappast någon
som fick tillträde,
där han letade sig mot värmen.

Nu var det så...

Han var inte lat,
han förstod bara inte varför
det skulle behöva smärta,
när kunskap i nästa stund
kunde serveras på silverfat.

Själv, i sitt himmelrike,
käkade han pasta var dag
på plasttallrik
från ett loppisbesök.

Sture såg sig om,

tittade,

förvärvade.