Livet – är antagligen en evig och märklig slummer mellan tvättiderna.
Bortom torktumlarens behagfulla muller, så rullar min själ, min tid, mitt liv omkring –
Det är en fånig dröm, ett enkelt liv att leva.
Och jag predikar ett eget evangelium i mitt liv som mor.
Det får aldrig komma ut ur mig, det kan det inte, det är för långt, för vackert, för strävsamt –
Skulle alla orden komma ut ur kroppen skulle själva jorden rämna under mina fötter, jag skulle slukas in i drömvärlden och aldrig komma tillbaka.

När jag var sjutton år så drömde jag att jag var en fågel.
Jag cirklade ovanför en träskmark, en död skog med ruttet vatten.
Men min fågelskrud föll av min kropp, jag faller handlöst mot marken utan att kunna hejda mig själv – och tvingas stå hjälplös i den hemsökta skogen.
Jag har inget annat val än att driva mig själv framåt. Då hör jag, jag känner, ett knarrande, en rörelse under marken och överallt omkring mig – en väldig gestalt reser sig ur sumpmarken framför mig, och jag inser innan jag vaknar, att detta är allting och ingenting – det alltid väntande livet, den eviga slummerns fader – min kropp vill kräkas av rädsla, jag vaknar svettig och tårögd och har en känsla i mig av att ha missat något av yttersta vikt.
Hade jag tillåtit mig själv att sova några ögonblick mer, så hade jag fått svar på allt.

Två år senare så känner jag samma känsla återigen. Jag är då gravid med ett ovanligt livligt barn, som rör och vrider sig otåligt inuti min kropp. Jag känner benen knaka under min hud och nära mitt hjärta. Evigheten vrider sig obekvämt inuti mig – det är livet som går in och ut ur mig, in och ut ur moderlivet, in och ut ur sumpmarker, människoträsk, psykos.
Det binds ihop, jag förstår på sätt och vis för en gångs skull, och jag minns känslan av att förstå då jag skriver mitt elaka evangelium inuti min kropp bakom torktumlarens muller.
Det här är mitt liv! Men det är inte händelser, stunder, känslor,
Det är den ständiga vandringen
– in och ut ur den eviga slummern mellan tvättiderna och moderlivet.