Det var en gång en dammråtta vid namn Ludde, vilket betyder ’den som av ludd e’, ett namn han fick av en gammal indian som inte hade nog med ström i tältet för att kunna hålla med dammsugare utan fick hålla till godo med en norrlänning som bara öppnade munnen på glänt och gjorde ett jakande ljud och så försvann i stort sett allt damm o ludd. Indianen var på besök i Trollhättan för att kolla in de svenska bilarna. Han hade inget körkort men samlade på bilder av bilar om de bara var tillräckligt gamla, så kallade veterankort. En dag när han kom hem så var inte norrlänningen kvar i hans by och ingen visste när han skulle komma tillbaka. Så han visste inte hur han skulle ta sig till med allt damm som samlats i tältet. Han satt och undrade om hans bror kunde låna ut sin kanadensare när han såg en rörelse i ögonvrån. Det var en tuss av något slag. Den rörde på sig och pep oavkortat en serie signaler som påminde litet om röksignaler. En sorts kod kanske, förhoppningsvis inte krypterad. Hmm, det verkade som om krypet hade lärt sig Comancheindianernas språk fast uttryckt i röksignaler via ett pipande. Vad sade då det lilla luddet? Indianen, som för övrigt var hövdingen ’Höv Ding En’, tänkte skarpt och beslöt sig till slut för att hitta på ett namn på luddet. Högt för sig själv yttrade han därpå ’jag kanske skulle kunna kalla luddet för Ludde’. Det verkade som om Ludde hade hört honom för han uppförde liksom som en dans i dammet så det yrde upp en smula. Fjorton dygn senare hade de lärt sig att kommunicera och för att Ludde skulle få stanna i hövdingens sällskap hade han lovat att hålla tältet städat så att bara han själv var kvar av alla de dammråttor som tidigare funnit för gott att stanna där när de märkt att städhjälpen tagit vägen. Ludde hade förklarat för hövdingen att han var en dammråtta och som sådan visste att hålla ordning genom att känna igen sina många släktingar och få dem att hålla sig i skinnet. En ödesdiger afton när regnet föll i stora skurar, molnen var svarta på himlen och det blåste så det knakade i trädens grenar, återkom norrlänningen. Då bara för att omtala att han hittat gull och inte längre skulle kunna tänka sig att vara en simpel städare. Det var helt okay för hövdingen som presenterade honom för Ludde och som pep iväg en smattrande längd av sitt egenartade språk som betydde ungefär ’du kan gärna för mig få dra åt Häcklefjäll’. Norrlänningen satt vid lägerelden med de andra indianerna och käkade popcorn. Bredvid honom satt det en kvinna från Klippiga Bergen som sades vara hans hjärtas gull. Detta är en sedel ärande historia som vill omtala att om du är en dammråtta och vill göra tjänst hos Comancherna, se då först till att den simpla städaren, som kan vara norrlänning, först av allt lockas ut i världen för att söka gull.



*De känsliga personer som det omtalas i parentesen i titeln utgörs av folk som befolkar Norrland eller som någon tid levat där bland infödingarna.