När jag först tittar ut genom dimmigt fönster, tror jag att där bara sitter solstrålar på parkbänkarna.
När jag sedan försiktigt låter mina nariga hand fara längst fönstrets yta, ser jag hur långt året har fört oss.

Jag slänger mina första blickar på en liten skata som flyger över mörka skyar, det är den som skrämmer mina tankar, då jag filosoferar om blombad i stadsparken och glass som droppar jordgubbsmak.

Sen kommer det en liten katt och viskar till mig att vintern är elak och vill skada mig och jag springer min väg på bara fötter. Mitt smink täcker min högra kind och från min lugg bildas små små vattendroppar som faller mot marken.

När jag kommer hem, gömmer jag mig för allt hotfullt under köksbordet, och aldrig någonsin tittar aldrig mer ut genom det dimmiga fönstret igen.