Akuta penningbekymmer, desperat och samtidigt sonen till en rik överklassfamilj - ett perfekt offer eller rättare sagt perfekt gärningsman.
Marty hade kanske fått hjälp av sin stenrike pappa, Dole Heartman, om han vågat be om hjälp men det ville han inte nedlåta sig till och vad skulle pappan tro?
*
Jag hade en längre tid studerat Marty Heartman och hans familj vilket hörde till våra nödvändiga rutiner. Marty var en bortskämd slyngel som det gått ekonomiskt snett för enbart på grund av just sin bortskämdhet.
Pappan var egentligen en vanlig tattare som kommit upp sig genom en serie lyckade affärer och hamnat i den fina noblessen där han kunde bre ut sina fjädrar.
Marty satt som vanligt och deppade på baren King och försökte komma på en lösning på sina ekonomiska bekymmer.
– Hallå! Du ser ut att behöva prata ut, sa jag lika medlidsamt som lögnaktigt.
– Nja, det vet jag inte. Vem är du?
– En vanlig medmänniska, sa jag. Du kan kalla mig Zero eftersom jag är lika nollställd som du ser ut.
Han skrattade till lite och så var kontakten tagen.
– Jag har det lite motigt just nu med pengar…
– Jag vet hur det är, sa jag. Är själv inte precis på humör efter vad jag fått höra.
– Vadå? frågade han.
– Jag vill inte plåga dig ännu mera.
– Jo, jag vill höra! insisterade Marty.
– Det handlar egentligen inte om mig eller ens är mitt problem men jag blir så upprörd över sådant där; rent ut sagt förbannad. Man kokar men kan inget göra.
Nu höll han på att spricka av nyfikenhet och jag lovade att delge min story om jag fick bjuda på ett glas vilket inte var svårt.
– Jag kan tolerera en hel del och har väl en ganska liberal inställning, men när någon ger sig på barn, då djävlar.
– Vem har gjort det? frågade han.
Jag sa att jag inte ville säga namnet då det faktiskt inte fanns bevis annat än de som jag förfogade över och de skulle aldrig hålla för en rättsprocess.
– Men du är säker?
– Absolut säker, sa jag.
Jag berättade storyn om aset som förgripet sig på flera flickor och även pojkar i späd ålder och att flera av dem försvunnit och troligen dödats.
– Fy fan! Jag skulle kunna döda ett sådant djävla svin! väste han.
– Skulle du?
– Absolut, jag hatar…
– Jo, men det är sådant man säger…
– Nej, jag skulle inte banga alls. Jag lovar.
– Du lär få en staty upprest efter dig, log jag och förstod att jag hade honom på kroken.
Han började lufta sina problem om att han inte kunde be sin rike pappa hjälpa honom och att det minsann inte var så lätt som många trodde att vara en rikemansson. Pappan hade satt högt ställda krav på sin son och när man inte kan uppfylla dem känner man sig otillräcklig.
– Varför ber du inte honom om hjälp? frågade jag. Han är högt ansedd och rikast i staden.
– Du är inte klok. Det skulle vara förnedrande och jag skulle aldrig få något ändå. Jag ska klara mig själv har han bestämt.
Marty var något så paradoxalt som en fattig rikemansson och kanske inte helt unik även om han långtifrån vanlig och det passade mig perfekt.
– Jag skäms för att säga det, men jag är bankrutt, sa den bortskämda överklasslyngeln och läppjade nonchalant på min bekostade drink.
Jag låtsades vara medlidsam vilket aldrig varit min starkaste sida och något som absolut inte är en fördel i den bransch jag tillhör. Tvärtom är ömsinthet bara en nackdel.
Det är inte så lätt att uppbåda medlidsamhet med en son till en av stadens rikaste personer i synnerhet i det ärende jag hade.
– Har han varit så sträng? frågade jag.
– Han har ställt stora krav på mig, ja. Jag har väl inte hans talang i affärer och det har lett till att jag känner mig otillräcklig, om du förstår?
Jo, jag förstod och förstod i ett låtsasspel där han beklagade sig inför mig medan han drack den ena drinken efter den andra på min nota. Framförallt förstod jag att jag tydligen var den förste som förstod honom – och kanske den siste?
– Men, vem var den där förbannade pedofilen och barnamördaren du snackade om? fyllsluddrade han. Jag skulle utan tvekan kunna mörda fanskapet!
– Skulle du verkligen kunna döda en människa? frågade jag.
– Det är ingen människa, sa han, det är ohyra.
Jag kunde bara hålla med men var ännu inte övertygad om hans potential eller om modet bara berodde på alkoholstyrkan i blodet.
– Men tänk på hans fru och barn, sa jag.
– Det ger jag fan i. Ett sådant svin förtjänar inte att leva. Och hans fru och barn förtjänar inte ett sådant svin, det vore en välgärning att…
– Döda honom då! sa jag. Du kan få bra betalt för jobbet.
Han tittade förvånat på mig som han sett ett spöke och kanske gjorde han det.
– Vad menar du? frågade Marty.
– Det jag säger. Du får betalt om du dödar svinet.
– Är d. d… du alvarlig nu? stammade han.
– Ja.
– Men vem betalar…
– Var pengarna kommer ifrån vet jag inte men du får dem av mig. Det kommer lösa alla dina bekymmer, om det nu inte bara var tomt prat, provocerade jag.
– Nej, nej… men?
– Det var väl det jag tänkte. Bara prat, sa jag. Du vågar inte.
– Jo, visst vågar jag, men… varför gör du det inte själv?
– Jag vågar inte, sa jag och var alldeles uppriktig oärlig.
Han tittade på mig och visste tydligen inte hur han skulle tackla situationen. Det är ju inte varje dag man blir erbjuden att döda en människa så reaktionen var kanske förstålig. Jag spände ögonen i honom och sa:
– Vi pratar om det i morgon. Tänk på saken. Tänk på att det kan lösa alla dina problem.
Det fanns väl inga större förhoppningar om att han skulle vara lika stöddig utan etanolens välsignande verkan dagen efter men hoppet fanns där. I övrigt hade jag inget till övers för den bortskämde slyngeln Marty.
Jag hade berättat för Marty om att pedofilen och barnamördaren också var en maffiaboss som gjorde vad han ville och ingen vågade säga emot vilket ytterliggare spädde på hans ilska. Nu skulle det avgöras om han kunde snärjas eller inte.
– Nå, antar du budet, eller? sa jag då vi möttes på samma bar dagen efter.
– Du, jag blev ganska full och du vet… man snackar mycket skit och så…
Han pratade på och jag lät honom prata av sig sina bortförklaringar så den värsta fyllångesten över vad man sagt och gjort försvann.
– Så du backar alltså? avbröt jag honom.
– Men alltså? stammade han. Jag har sysslat lite med småstölder och så men…
– Jag vet, sa jag.
– Men att döda är kanske?
– Ok, du vågar inte, sa jag uppgivet.
– Hur hade du tänkt dig det? frågade han.
Jag berättade planen att han skulle stå i gränden intill Huset, som det kort kallades för, där svinen höll till och förlustade sig med sina vidriga perversioner. Svinet brukade komma dit varje torsdag punkligt klockan tjugotre och alltid förklädd för att inte bli igenkänd.
I gränden kunde han lätt smita undan till nästa gata där en bil stod beredd. Vapnet höll jag med och jag visade upp det diskret för att han skulle förstå att nu var det allvar.
– Du får tio tusen dollar, fem nu och resten efter, sa jag och överlämnade dem.
Han svettades och visste inte vad han skulle säga.
– Ok, jag gör det, sa han tvekande och tittade dreglande på pengarna.
– Kom ihåg torsdag vid Huset klockan tjugotre precis, sa jag och reste mig upp.
– Ok, ok, stammade han.
– Och kom ihåg att nu går det inte att ångra sig, sa jag barskt.
– Nej, nej, jag gör det. Klockan tjugotre utanför Huset.
Om exakt tio timmar skulle världen befrias från ett svin men det fanns fler.
Jag kände mig lugn, alldeles lugn och allt hade gått som planerat vilket det nästan alltid gör då inget lämnas åt slumpen. Planering är o och a och slumpen är visserligen en variabel men som man inte behöver överraskas av om man bara kalkylerar in den.
Vi jobbade ofta så att vi planerade och andra utförde dåden, dels för att inte själva åka dit och för att vi var betydligt värdefullare som organisatörer.
Det är inte svårt att övertala någon att döda som många tror; det gäller bara att hitta den svaga punkt som alla har och utnyttja den till bristningsgränsen.
Jag trodde allt gått i lås men precis innan klockan tjugotre ringer Marty helt oplanerat:
– Men jag undrar ändå, sa han. Varför gör du det inte själv?
Jag berättade inte sanningen utan:
– Jag är alldeles för blödig och dessutom har du ett perfekt alibi.
– Vilket då?
– Du har aldrig varit straffad och din far är en respekterad man i samhället. Ingen misstänker att sonen till stadens store man. Men gör det nu.
Marty hade hittat på mycket men aldrig åkt fast som överklasslynglar sällan gör med en storpamp till farsa som skyddar sonen i alla väder. Just detta faktum passade mig perfekt.
Han intygade att han var beredd att döda och jag berättade att han kunde hitta resten av pengarna i den uppställda flyktbil som stod i slutet av gränden. Det var nu bara sekunder kvar.
Nu borde han ha gjort det. Givetvis kom polisen att spåra Martys oplanerade telefonsamtal till mig men givetvis var det inte min egen telefon utan en lokal mafiosos.
Man får inte vara dum, som min chef alltid brukade säga, då kan det hända man blev invald i kommunalfullmäktigt.
Ännu ett uppdrag hade verkställts och jag kunde dra mig tillbaka tillfredsställd med att världen blivit två kriminella svin färre. Ja, givetvis gick inte flyktbilen att starta och inte fanns där några pengar heller och vapnet var den lokale mafiosons.
Jag sa aldrig heller att jag tillhörde Domrena, vi finns ju inte. Marty kommer givetvis att dra sin historia som ingen kommer tro på. Men det grämer mig att jag missar poängen när han i häktet slår upp tidningen och läser:
” Dole Heartman mördad på öppen gata av sin egen son!”