Sakta och med trevande steg vandrade han vidare längs den ojämna grusvägen. Med blicken i marken och tankarna någon helt annanstans fortsatte han framåt genom livets vägskäl.

Han kunde känna höstvinden gripa tag i hans ovårdade, långa, yviga hår och några enstaka regndroppar falla mot ansiktet.

Hans tunga steg fick den lätt blöta grusen att skrapa under skorna och lämna spår.

Han lämnade spår för de efterkommande att begrunda

Han lyfte blicken för ett ögonblick och såg en lång och brokig väg framför sig, en väg vilken såg ut att bli lika ojämn och svår att möta som den han just passerat…