Vinden hade under de senaste dagarna tilltagit allt mer och visade inga tecken på att bedarra. Innanför husets trygga murar, satt han djupt försjunken i sina tankar och skådade trädens nakna grenar som spöklikt dansade utanför fönstret. Molnen låg tunga och mörka över hösthimmeln. Han hade väntat i dagar på att kulmen skulle nås men all väntan tycktes vara förgäves. Det gjorde emellertid ingenting, ty han njöt av tillvaron i sin länsfåtölj. Vid sidan av sprakade och knäppte det i eldstaden. Samtidigt föll de första dropparna från den mörka sammetsblå himmeln och befläckade nu det fönster som trädens vindpinade grenar skrapade mot.

Han sänkte åter blicken mot boken som vilade i hans händer och vek undan ännu en sida. Bokens gulnade sidor skulle med en åminnelse av det förflutna, ge honom ro och frid att sitta kvar och njuta av tillvaron.

Han lät sitt pekfinger fungera som bokmärke och slog ihop boken och lät sina fingertoppar sträva med lätthet över bokens bindning. Han kände boken utan och innan. Det var som om boken talade till honom då den vilade i hans händer. Fingertopparna strök varsamt över läderbindning och den guldpläterade titeln. Han öppnade försiktigt upp boken igen och satte upp den till ansiktet och drog ett djupt andetag genom näsan. Luktsinnet fylldes av en torr, ganska frän doft av en svunnen tid. Det var en underbar doft av gammalt medfaret handgjort papper och torra och slitna lädret som prydde bokens pärm och rygg.

Han slöt ögonen och föreställde sig den dunkla, lätt disiga kullerstensgatan som huvudperson sakta men med bestämda steg vandrade ner för. Han kände hur mörkret kom krypande in på bara ryggen ju längre ner på gatan han gick. Det var som att diset och vintermörkret förföljde och omslöt honom. Gatan låg tyst och ödslig. Det enda som hördes var hans låga klackar på skorna som slog emot kullerstenens lätt fuktade stenar. Gaslampornas milda sken blänkte i vätan och lyste upp den väg som breddes ut framför honom.

Plötsligt rasslade till utanför fönstret och han slets upp ur boken, samtidigt som han häftigt lyfte blicken bort mot fönstret. Vinden hade slagit in en trädgren i fönstret och glasskärvorna hystades nu i kaskader ut över den persiska mattan på golvet. Den kalla luften störtade in i rummet, stearinljusen i kandelabern på bordet fladdrade ymnigt i vindens väg och plötsligt var allt svart i rummet. Det sprakade till i de utbrända vedträna i eldstaden, och det skymtades en liten glöd i mörkret.

Kylan blev allt mer påtaglig i rummet och den tidigare så behagliga varma känslan och det lugn som funnits inom honom var nu borta. Någonstans i mörkret ibland glasskärvor, regnstänk och den kalla nordanvinden, skulle det så småningom visa sig att det inte alls var trädets grenar som hade fått rutan att gå i spillror, ty i sitt famlande i mörkret skulle han komma att sparka morgontofflorna i en sten... En sten ungefär i storlek med en av hans knutna nävar. I den obeskrivliga smärtupplevelse som uppstod, tappade han lätt balansen och fumlade till och satte foten i det berg av skärvor som fönstret förvandlats till i mötet med stenen. Smärtan var direkt! Obeskrivlig! Likt en kniv som gått rakt igenom foten, spred sig den värmande känslan av sipprande blod över foten. Snabbt övergående i ett kraftigt pulserande från de brustna kärlen. På stapplanden ben försökte han samla sig och försiktigt sätta sig ner utan att svimma…



// Le Verseau