Kommer du ihåg hur det var när man gick i högstadiet och skulle ut och orientera? Det var alltid några nissar i klassen som kom först, lyckades bäst, hade full koll på hur man skulle läsa kartan och åt vilket håll man skulle springa. De hade konditionen, koordinationen och kom alltid i mål först och med högst poäng. Sen var det alla vi andra. Vi medelmåttor. Jag var värdelös på att orientera. Kondisen var det sisådär med och jag lyckades aldrig tolka kartan rätt och kom gång på gång ur kurs. I tättbebyggda områden är jag en hejare på att läsa kartan och brukar få vara kartläsare när vi ska åka någonstans, men i skogen, nej, där går jag bet.

Det är inte lätt att avläsa på kartan var upphöjningarna är, de stora stenarna, mossen och de andra karakteristiska vägvisarna i terrängen som man ska försöka översätta till några streck på kartan. Visserligen får man uppleva rätt så mycket av skogen, se delar av skogen som ingen annan får se när man läser fel... och konditionen, ja, den ökar med flera procent. Men det är ändå att komma i mål på bästa möjliga tid och med full pott på alla kontroller som räknas när man orienterar.

Ibland kan det kännas som att man är ute och springer i en mörk skog. Man ska försöka hitta alla kontroller efter vägen och göra en stansning på sin lilla lapp som ett bevis på att man har varit där, för att sedan så fort som möjligt komma i mål. Vi rusar runt och försöker hinna med, vi ska ha gjort det och det och det i livet, helst det som alla andra gör. Vi måste visa att vi är framgångsrika, duktiga och lyckade som människor. Vi har ett ideal och det gäller att stansa in rätt kontroller på vårt livs väg.

Visserligen kan det vara ganska kreativt och en riktig utmaning att försöka hitta snabbaste och bästa vägen genom skogen, men det där med snitslar känns ändå som ett bättre livsalternativ. Tanken på en skogspromenad känns lite trivsammare. Att följa de röda snitslarna som sitter uppknutna i grenverket på enstaka granar kan vara rätt skönt. Här får man ta det lugnt och livet är ingen tävling. När tävlingsinstinkten släpper kan man faktiskt passa på och njuta lite av skogen och lyssna lite på fågelkvitter och tycka att det är helt okej.

Men ibland verkar de där snitslarna sitta lite väl långt ifrån varandra. Det är då det blir lite trixigt att hitta dem och när man väl gör det är det så skönt, det är då man känner att det faktiskt finns en utstakad väg att gå på. Det finns nån som håller i tåtarna i ens liv. Nån som finns där bakom och ser till att man hamnar rätt. Det är när man hittar snitseln som man ser, får klarhet, förstår, får perspektiv. Det är då man upplever sig buren, sedd, ledd. Där hämtar man kraft att gå vidare. Får tron på att det finns en snitsel till som väntar.

Mellan snitslarna då. Under tiden. Ja, då får man promenera. Gå på åt ett håll. Känna in vad som finns omkring sig. Göra det bästa av varje dag. Lita på att det finns något runt hörnet. Tills man hittar nästa röda snitsel - nästa vägvisande kraftkälla att dricka ur.