Och det är bara en tidsfråga innan jag fladdrar med ögonfransarna och säger Du, plus något alldeles oanständigt, och vi kan skylla på vinet men i själva verket är jag bara sån.

Ursäkta men får jag vara ditt säkra en fredagskväll som denna, är helt enkelt inte vad jag skulle vilja säga, men det låter ju kul, eller hur?
Tragiskt nog fanns det mer dekadens kvar i botten av flaskan, och min mobil tar fel på ordet dekadens och felbedömning. Sanningen har aldrig varit närmare. Vi står på replängds avstånd och inser du liksom jag att vi aldrig borde befunnit oss närmare.
Aldrig fingrar runt bröstvårta eller tunga i mun, det blir ingen poesi av det, det är saknaden som skriver.
Och orden ”jag älskar dig” får stå kvar bakom romanens stängda väggar tills vidare, jag lever tills vidare, you’re on hold baby, dröj en sekund, en epok, en evighet. Ha! Det blir inte svartare än så här. Och sluta tro att någon kommer att plocka upp spillrorna, vi lever på 2000talet, baby. Jag behöver inte säga mer än så.

Båda försöker vi möta läppar för att komma över tanken på någon annans läppar, för att komma över tanken på någon annans läppar, det går sådär. Min mage brister och hänger kvar i blodiga slamsor efter ett sms, en vag minnesbild innan allt det där hände, torrt dinglande, vi skiljs åt i vetskapen att nu tar det tid innan vi hörs på msn och det hela var högst onödigt.

I en liten säng är man aldrig långt borta. Och du borde tänka på det innan du låter dina händer röra vid mig.

Jag ska inte bli kär okej jag vet det, detta är något jag inte behärskar.

Du är alla mina dåliga sidor i en person. Hej.

Trehundra år går ljudlöst omärkbart förbi, han gör inget åt det. Det kan inte vara han som är normal. Det kan inte vara han som är normal.

Sina ex kommer man att vilja ligga med för resten av livet, men därmed inget sagt.

De tillfällen då vi skuffas samman likt boskap. Det är liksom upplagt för djuriska tankegångar eller är det bara jag som föredrar kort kjol när jag reser?

För det är inte räddningen som ligger där, lilla vän. Det är jag. Naken. Och jag kommer inte att komma över det. Vad jag än säger, hur jag än ser ut efteråt.

Han målar av mig. Naglar fast min bild inför omvärlden. Säger att jag är lik någon, en känd kvinna från ett annat årtionde och jag tar det inte som en komplimang fast jag kanske borde. Jag har aldrig velat påminna om någon annan, jag har alltid velat vara enastående.

Du förväxlar det med kärlek, det är så lätt hänt. Vi vill det så gärna, alla vill det, lite till mans då och då.

Det fanns en glans i hans ögon, visst, men jag skulle inte ta den för kärlek om jag var du.

Och man får en kram för att nån gång på stenåldern låg vi med varann

Hjärnan är som smör. Man skulle kunna sticka in ett finger. Säger de på tåget.

Lite i allmänhet småkär och det blir roliga felläsningar som vegetarisk råbiff.

Gå vilse i Malmö. Fina bakgator som fina bakgator.


Och jag skulle inte ens gå hem som hora för jag ser för jävla kultur ut.

Och turen går hemåt. Ett sving över hallandsåsen. Den här bygden gör mig smått alkoholiserad. Trög. Looking for mesta möjliga nöje med minsta möjliga transportsträcka. Trög. Efterfest, efterfest! Denna bygden gör mig långsam. Drömmarna som jag glömt bort att jag hade rasslar loss som värsta Las Vegas av post-it-notes, aldrig har de väl varit mera neonfärgade? Ta mig härifrån, om du vill ha mig får du ta mig, sjöng Uno och det känns lika välmenat idag.
Medan de reser till Berlin. Föder barn, gifter sig. Tar kål på ännu en dröm. Bockar av en annan, vadå, trodde du att man kunde få allt eller? Ger upp inför världen, inför vården.

Min sommarromans. Mitt Paris. I skuggan av ingenting är det svårt att se det. Jag ser dig ibland som en väg ut. En kastad nyckel för mig att fånga. Vi fortsätter leka med tiden, med dagar och nätter som vore de eviga. Man glömmer så gärna att man fortfarande har kvar kraven, bojan, vindsvåningen….å vindsvåningen.

Under tiden har jag hans kropp.
Klamrar mig fast som en spindel på den, det är då vi rör oss som bäst. Han inuti strävandes ut. Jag utanpå strävandes in.