Han skrämmer mig när han höjer rösten
för jag vet aldrig vart jag har honom
och om det ens går att lita på hans ord
då han påstått lögner som sanning förut.

Jag brukar känna mig liten och rädd i hans närhet,
som om jag vore ett barn
som inte kan ta hand om sig själv eller åka rulltrappa
utan vuxen i handen.

Han gick ut genom dörren med hatt och kappa,
sade att han kommer tillbaka
och medan dörren stängdes var jag som en sten,
alldeles stilla och ljudlös.

Jag tog ett djupt andetag efter att dörren stängts,
blundade och tog ett andetag till,
ville varken springa efter eller ringa upp,
bara bli lite stark och kanske lite vuxen igen.