- Jag fattar inte hur du kan säga så.
- Säga vad?
- Du verkar ju inte ens ledsen.
- Jamen skärp dig, va inte så jävla barnslig.
- Jag vet inte vad jag ska säga annars...
- Vi visste ju redan från början att det inte skulle funka, eller hur?
- Du kanske visste, men inte jag. Jag trodde verkligen att du var speciell, men tydligen inte, du är precis lika mycket skitstövel som alla andra jävla människor!

Fan, det bränner under ögonlocken. Inte gråta nu.

- Ursäkta så jävla mycket då! Jag har insett att du är en fucking hora och jag råkade göra misstaget att få dig att tro något som var fel. Hela du är fan ett stort misstag. Jag har ju sagt förlåt. Ge dig!

Pang. Trycket från tårarna försvinner. Kvar finns luft. Kallt och tomt och sterilt. Alla sinnen blir skarpa. Lukterna känns krispiga och nya. Jord och hud. Färgerna blir klara och ljuden öronbedövande. Andas in. Andas ut. Inte ett dugg jävla medlidande i det där ansiktet. Inte ens lite. Kärlek, hade hon trott.

Tystnad som ett stort svart hål. Hon höll andan. Ville inte minnas känslan. Visste att hon ville glömma. Visste att om hon i tankarna gick till de där minnena igen så skulle hon inte kunna tygla dem. De skulle blossa upp och brinna tills de falnade av sig själva, tills syret tog slut. Det skulle hon inte ha råd med.

Hur kunde allt gå så fel? Förtvivlad för att allt hon trott på, allt hon hållit fast vid, just gått upp i rök. Förnekelse är naturligt. Det får inte hända. Men det gör det. Alltid.

Knyter näven runt nyckelknippan i handen. Nej, det går inte länge till. Inte det där ansiktet mer. Anstränger sig för att i sina tankar göra det neutralt. Det får inte kopplas till minnena. Till känslorna. Inte sveket målat rakt över allt det goda. Som en pensel doppad i blod över en vit konfirmationsklänning. Men vad spelar det för roll? Gud hatade ju henne ändå. Det måste han göra

- Jag orkar verkligen inte med dig längre. Det finns liksom inte så mycket mer att säga.

Ett slag till i magen. Snällt att sparka på den som redan ligger. Gör det bara. Skada mig. Och sen kommer den där fördömda ringsingnalen och stör friden som hon på något sätt lyckats skapa mellan ansiktet, sveket och minnena mitt i all förtvivlan.

- Hej älskling, ja du jag kommer strax, ska bara typ.. avsluta. Mm, visst. Älskar dig med.

Det är lustigt hur hjärnan och kroppen kan fullständigt koppla ifrån varandra. Det kommer ingen smärta från handen med nyckelknippan längre. Bara blod. Och på konfirmationsklänningen finns en svartgrå fläck för färgseendet har försvunnit.

Hon kan inte längre se ansiktet fullt av svek. Benen har burit henne därifrån. Hon kan inte känna några minnen. Bara undra vad hon heter. Vad hon har som hon själv inte kan ge. Om ett tag skulle svaret vara ett liv.