Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Jag skäms så mycket. Men någon sa att det är bra. Att låtsas att man är en viktig person. En sån som kan. Det stärker tydligen självförtroandet. Och jag ska fixa detta utan att: Ta bort eller radera.


Jag visste inte att socker kunde brännas.

Du var ju söt och sådär.
Inte som alla andra.
För det var ju så viktigt för dig? Eller hur? Att du var speciell.

Det spelar fan ingen roll längre.
Jag kan stå och skrika på en alptopp.
En sån där med spets.
Ser ut som en pil. Jag kom ihåg när jag var liten.
Jag var så rädd för att sticka mig på bergets spets.
Att jag skulle sticka mig på berget som var målat i min bok om Nicke Nyfiken.

Jag stack mig på bladet istället.
Det där tunna.
Knappt 0,000001 mm.
Men det kändes som 30000mm.

Fan vad det sved.








Och du var ju söt och sådär.
Lite som socker.
Varför gör det så ont då?

Jag trodde inte att socker kunde brännas.


Fri vers av Hulehulehå
Läst 268 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2008-11-20 16:39



Bookmark and Share

    deb8
Din text förtjänar absolut att få stanna kvar...du skriver personligt med nyanser och illustrerar med sidohistorier som gör den mer rymlig och intressant. Tycker om denna och tror att du har en hel del talang som vill ut.
2008-11-20
  > Nästa text
< Föregående

Hulehulehå