Här känns verkligen som hemma, allt är så välbekant och jag känner till varenda grop i gräsmattan som jag går på. Jag kommer ihåg hur skönt det var att som barn ha mormor och morfar boende så nära, bara en trädgård ifrån. Jag passerar jasminbusken som jag har gått förbi så många gånger förr. Även om det är varmt och solen skiner så känns det att det börjar bli höst. Det liksom känns i vinden, den är friskare och lite råare på något sätt. Så här i början av september kan jag nästan inte låta bli att längta efter hösten. Det kanske låter konstigt, men jag tycker hösten är vacker och luften blir lättare att andas. Det känns som om jorden stannar upp en kort period precis innan sommaren helt övergår till höst, som om den tar ett riktigt djupt andetag innan allt börjar gå fort igen.

Jag knackar lätt på dörren innan jag sätter nyckeln i låset och vrider om. Vi har fått börja ha med oss en egen nyckel till mormor eftersom det är synd att hon ska behöva stressa till dörren nu när hon har så svårt att gå.
– Hallå! Det är Linnea!
Jag får inget svar, utan fortsätter in i huset. Jag antar att hon befinner sig på balkongen och passar på att ta till vara den sista värmen, innan hösten helt är här. När jag kommer ut i vardagsrummet ser jag henne genom fönstret sittandes på balkongen precis som jag förutspådde.
– Hej! Så det är här du sitter.
– Nej men hej. Är det lilla Linnea? Vad roligt att se dig!
Jag hör värmen i hennes röst och hur glad hon blir över att se mig. Jag kommer nog alltid vara liten i hennes ögon. Hon vänder sig mot mig och jag ser leendet som jag känner igen så väl. Hennes ögon har åldrats mycket sen morfar gick bort tidigare i år. Jag kan inte föreställa mig hur ont det måste göra att förlora någon som man har delat ett helt liv ihop med.
– Hur är det med dig? frågade jag och visste redan vad hon skulle svara.
– Jo då det går väl. Huvudet upp och fötterna ner, svarar hon med lite ironi i rösten.
Jag går fram och ger henne en kram.
– Vill du att jag ska sätta på lite kaffe? frågar jag henne samtidigt som jag förflyttar mig mot balkongdörren.
– Ja det kan du väl göra. Det finns kakor i skåpet! ropar hon efter mig samtidigt som jag har börjat gå mot köket. Helst av allt skulle mormor vilja fixa allt själv och jag tror hon har lite svårt för att någon annan dukar fram och gör det som hon alltid har klarat av själv.

Vi sitter båda med ansiktena mot solen och med var sin kaffekopp i handen. Jag njuter av tystnaden som jag nästan hade glömt bort fanns här. När man befinner sig här ute på landet upptäcker man att det som man trodde var tystnad inne i stan inte ens går att jämföra med tystnaden och lugnet här. Hur mycket man än stänger in sig så går det aldrig att komma undan ljuden av alla bilar och människor helt. Jag har själv försökt många gånger så jag vet.

Utsikten över äppelträden och sjön är så rogivande och jag kan känna lukten av sommaren som finns kvar. Tystnaden bryts av katten som kommer jamande och stryker sig mot våra ben.
– Har du träffat någon kille än? frågar mormor och jag vet att hon kommer berätta historien om hur hon och morfar träffades. Det är samma historia som hon alltid berättar när jag kommer på besök och jag låtsas som alltid att det är första gången jag hör den.
– Ne jag har ju inte det, men jag kommer väl träffa någon tids nog, svarar jag och kan nästan inte låta bli att le då det alltid är en återkommande fråga.
– Ja, jag var ju 23 när jag gifte mig med Henry, börjar hon att berätta.
– Jaså, vad skönt! Då har jag ju ett år på mig, skojar jag tillbaka.
– Jag träffade han för första gången på ett föreningsmöte ute i Äspered när jag var där med min väninna Stina. Jag hade sett honom någon gång tidigare så jag visste vem han var, forsätter hon samtidigt som hon smuttar lite på sitt kaffe.
– Jag sa det till Stina, Henry eller ingen! Det fanns ingen annan som var intressant, utan jag visste att jag ville ha honom direkt när jag såg honom.

Hon får det att låta så självklart och enkelt när hon pratar om kärlek, men det var säkert på många sätt lättare att hitta någon att leva med förr. Världen var mindre för den enskilda människan, att hitta någon att gifta sig och bilda familj med var en självklarhet.
Livslång kärlek är få förunnade i dagens verklighet. Att älska i nöd och lust har tappat sin mening och bleknat i jämförelse med viktigare saker, så som karriär, självförverkligande och personlig utveckling.

– Det var ju tur att ni gifte er då så du slapp att leva ensam, säger jag lite skämtsamt tillbaka.
Mormor skrattar åt mitt skämt, men ser att hon ganska snabbt blir allvarlig och hennes blick blir nästan lite sorgsen.
– Nu har jag bara korten kvar. Det kortet på honom vid sängen brukar jag säga god natt till varje kväll, men det känns så konstigt. Jag kan inte riktigt förstå att han är borta, säger hon med allvar i rösten.
Vad svarar man på sådant? Jag saknar honom också men kommer aldrig kunna förstå hur det känns för henne. Finns det ens något man kan säga som tröst? Det jag brukade få höra från människor i min omgivning efter hans bortgång var, ”Han var gammal, så det var ju väntat.” eller ”Han hade ju vart sjuk så länge…”, men sådana fraser hjälper inte, för även om det var väntat så gör det lika ont. Det gör alltid ont att förlora någon man älskar.
– Ne, det är inte konstigt att det känns jobbigt, är det enda jag har att säga till svar.
– Man får försöka vara glad för alla fina minnen, lägger jag till efter en kort paus av tystnad.

Trots att det är mer än 60 år mellan oss så känns det som om hon förstår mig bättre än många andra. Vi är nog rätt lika på något sätt och vi förstår varandra även om vi bara sitter helt tysta.
– Ja vi har haft många fina år ihop, säger hon och jag ser att den tanken får henne lite gladare.
Vi tittar båda ut mot sjön som var en av morfars stora kärlekar i livet, och deras stuga på andra sidan viken brukade han alltid kalla för sitt paradis. Jag kan förstå vad han menade. Det är så otroligt vackert och just idag är det nästan helt vindstilla, man kan se vattnet ligga som en spegel.

– Jag börjar jobba om en timma så jag måste tyvärr gå. Har lite jag måste fixa innan, säger jag en stund senare, samtidigt som jag reser mig upp ifrån stolen.
– Ja, det förstår jag men det var roligt att du kom. Det är alltid så roligt när ni kommer och hälsar på. Jag har så fina barnbarn, svarar hon stolt samtidigt som jag ger henne en stor kram.
– Sitt du kvar här så tar jag med mig kopparna ut till köket innan jag går. Du får ha det så bra och ta hand om dig!
– Tack lilla du. Hoppas du får det bra på jobbet! Hej då med dig! säger hon och stryker mig lätt över armen.
– Hej då! Vi syns snart igen! jag ger henne ett leende innan jag försvinner in i vardagsrummet.

Jag går samma väg tillbaka som jag gick hit. På samma välbekanta gräsmatta och förbi samma jasminbuske. Jag tar ett djup andetag och kan känna doften av äpplen som växer på träden en bit härifrån. Borta bra men hemma bäst brukar man ju säga och här där jag växte upp som barn kommer alltid att vara hemma för mig.