Jag står förlamad av skräck
mitt i tankarnas kaos
i ett tappert försök att hålla ihop
ger jag livets mening en paus

jag står blottad, sårbar och utan beskydd
då jag ser livets mening försvinna
och jag känner att mörkret en gång för alla
kommer slå ner mig brutalt och slutligen vinna




(Men ni vet, att vara stark är inte att aldrig falla, det är att resa sig igen efter varje fall.
Och jag reser mig, igen
och igen
och igen.
Allt annat kan vänta, bara jag får andas i min egen takt, på mitt eget sätt.
Det är det enda som är viktigt.
När inget annat verkar vilja fortsätta fungera gör cirkulationsorganen det åt mig. Och efter en stund ställer jag mig upp igen. Alltid.
För inget mörker utan ljus, och så är det: alltid, alltid, alltid. Alltid.)