Kapitel *3* Del 1¤
Bill
Dom hade nog inga tydliga planer på vad dom skulle göra, jag sneglade lite mot Toms håll. Som hade kommit tillbaka sen han stack från killarna. Det enda jag kunde göra var att följa med dem.. Jag hade ju inget val. Jag var helt mörbultad i kroppen och hade blodsmak i munnen. Det var nått med Tom som gjorde mig osäker. Han kände sig äklad av mig.. Vilket alla gjorde men, inte bara äklad. Utan det var nått. typ.. Medlidande? Ångest? Ångrade han sig vad han hade gjort? Tyckte han det var fel? Jag vill bara att dom skulle lämna mig här. Det var min största önskan! Att bara bli lämnad ifred! Och som om Tom hade läst mina tankar,
"Men för helvete vi drar! Och lämnar killen här."
"haha, börjar du bli blödig Tom?" Sa gustav?
" Nej men sluta vafan vi lämnar han här och sticker"
"Men Grunge då? Vi lovade han?"
"Jag sa , vi sticker ! Då sticker vi! Okey?" Sa jag hotfullt mot Gustav.
"jaja, okej." sa Georg. Och om släppte ner mig..
" Stick ni så länge så ska jag bah se till att han inte säger nått", och drog fan en kniv ur bältet

Tom
Asså, detta kanske låter helt knasigt, Men jag kan inte låta detta fortsätta! Det har gått för långt! Jag kände det inom mig. Allt var fel emot honom. Ända sen han hade tittat in i Bills ögon för nån timme sen ångrade han ALLT dom hade gjort! Detta får inte fortsätta. Om dom tar han till Grunge, han tar ju slut på killen! Nej! Vi måste släppa han. Jag var tvungen att försäkra mig om att killarna inte skulle märka nått om mina känslor när jaO bad dem gå, Så jag drog fram en kniv ur byxbältet. Jag skulle inte andvända den.. Bara så att dom drog så han kunde vara ifred med Bill.
Grabbarna drog. Och när han inte hade dem i synen längre och dom gått runt krönet så stoppade han ner kniven i bältet igen och gick fram till Bill. Han kan inte ha det såhär! Dessa känslorna! Det var nått med killen! Han såg i Bills ögon när han gick emot honom att han var rädd.
"Du, hörru! Jag ska inte röra dig! okej!?" sa jag försiktigt.
Bills ögon såg fortfarande lite rädd ut, men han flyttade inte blicken ifrån hans ögon och försökte hålla lunget borta.
"Vem e du?" Hörde jag Bill säga med en hes och lugn röst.
Jag kan inte hysa detta mer inom mig! Alla känslorna som hunnit ifatt mig under desa jävla timmarna på kvällen! Bill måste veta!
"Bill........" Började jag, men sen fick jag inte fram ett ord.. Utan bara tittade i hans ögon. Sen släppte jag blicken.. slängde mig ner på en sten och bara sätt där med händerna över huvudet. Jag grät.. Det var första gången under hela mitt liv. Jag var 18 och jag grät! Jag hade aldrig gråtit innan! aldrig

Bill
Han bara slängde sig ner på en sten och drog up armarna till ansiktet.. Jag kunde inte se hans ansikte. Han bara satt där helt fridfullt. Han rörde sig inte en millimeter. Inte en enda hulkning. Men jag visste att han grät. Det visste jag. Detta var bara ren improvisation. Det var mitt hjärta som talade. Det var inte jag som kontrollerade min kropp längre. Utan jag gick fram till han. Hela min kropp skrek av smärta men jag var tvungen. Lade armarna om han och vagade han. Han ryckte till när jag lade armarna om han. Men han lät det.. Som om det vore rätt. Min hjärna skrek;" DET E FEL! SLUTA HAN HAR SLÅTT DIG. SKADAT DIG! Men jag tänkte inte lyssna på den rösten. För jag kände att Tom, den Tom som hade gjort såhär mot mig. Han var inte sån. Det var inte han. Men det fanns nått i han. Tom var grymt lik han själv, Inte kläderna, men han hade nått i ansiktet. Ett ärr. Ett ärr som gick ifrån högra ögonbrynet och ner vid örat. Det var rakt. och inte snett. Men nu såg han det. Deras ansikten. Helt identiska med varandra. Förutom han hade piercing i ögonbrynet och Bill i tungan.Men i ansiktet. Helt identiskt.Tom drog bort Bill ifrån han. Inte avskyvärt utan bara en liten bit så han kunde se på han.
"Bill, jag e så ledsen!" Sa han med viskande gråt ton.
"Var inte det Tom. Jag vet hur du känner. Jag vet hur dina känslor har nästan sprängt din hjärna ikväll. Och jag vet om att det e inte nått tillfälligt för jag har kännt samma sak. En magnet. Ända sen ja, nån timme tillbaka, har jag undrat vad det är. Och jag tror jag vet vad. ... " Sen hann jag inte mer. Utan Tom stoppade handen för munnen på mig.
"Säg inget mer Bill. Ser du på oss. Vi är ju identiska.! Helvete.." Det sista muttrade han fram..
Tom hade också märkt det alltså.. Vi gled ner på marken från stenen. Vi tittade på varandra ett långt tag. Tom såg helt förstörd ut för vad han hade gjort. Men jag hade glömt bort det.. Det som hade hänt just nu, var inget slut. Utan en början på nått alldeles nytt liv!

Kapitel *3* Del 2¤
Tom
Jag släppte ut alla andetag till sist. Alla andetag som jag hållt inom mig sen Bill omfamnade mig. Varför just jag? Vad har hänt med mig denna kvällen. Att jag bara kunde få veta! Men en sak var säker. Det var ingen "tillfällighet" att Bill och jag var så lika. Inte bara lika, utan IDENTISKA! Jag ångrade mig djupt att jag hade skadat Bill så hårt. Jag kände ett ansvar, Det var mitt fel att Bill ser ut som han gör. Om jag bara visste vad han tänkte på. Och rätt som det var poppade en tanke upp i mitt huvud. Som om det var nån annan som tänkte. "Okej, detta är kanske fel. men jag förlåter honom, jag vet inte vad det är med mig. Jag förlåter han för ALLT! För dessa såren, för blåmärkena och varför jag känner för att sluta andas! Jag vill leva," Ungefär så. Det måste vara Bills tankar, vafan e jag synsk nu också eller? Nej, Det måste vara en stark koppling mellan han och mig. Jag tittade upp på Bill och såg att hans ögon var helt rödgråtna och han såg helt förstörd ut. Men det var inte därför han grät. Jag tror att det är för samma orsak som varför jag grät innan. Vi hade hittat varan till slut
"Bill..... " Började jag.. men rösten gav sig. Jag försökte igen.
"Bill.. Är detta ett skämt. Jag menar, vi e ju så jävla lika! Tror du att vi kanske är tvillingar?" Den frågan hade stuckit mig i ändan ett par minuter och den måste ut. Bill såg ut att tänka men svarade helt lungt och ärligt.
"Tom, vi måste vara det. Som du själv sa innan, vi e ju identiska. Nått måste ha hänt i födslen." Hans röst var lugn men ivrig att få veta varför..

Bill och jag satt uppe nån timme in i natten och pratade igenom det som hänt under kvällen.
"Du, jag måste nog gå nu. Mina för.. eller jag mena, Dunja och Axel är nog lite oroliga för jag inte vart hemma på hela kvällen utan att säga vart jag skulle gå.."
" Är du sne eller? Kolla på dig! Du kan inte gå hem sådär. Ring till dem och säg att du typ.. sover hos nån." svarade jag snabbt för att han inte skulle hinna gå.
" jasså, så du menar att jag ska ringa dem och sen typ parkera ändan på en parkbänk nånstans?"
" asså nej, om du typ vill, eller om du kan, eller jag menar. Du kan sova hos mig" gud, vad pinsamt! nu kmr han fan tycka jag e värsta bögen oså!
" Ehm..."
"asså Bill, jag tänker inte misshandla dig, Detta var första och sista gången, okej dedär låt så fel -.-'', du förstår vad jag menar!"
" jaja, okej, har du nån mobil med dig då? för min e hemma"
"Visst, Slå ba.."
" Tom, jag har en sån här hemma, jag vet hur dom funkar" Avbröt han mig.
" ehehe.. Okej, x'D"

*Telefonsamtal*
"Hej dunja det e Bi"
" Var fan har du varit? Vi har varit så oroliga !" Oj vad hon lät irreterad!
" Dunja det e lungt.. Jag gick bara ut en promenad för att tänka och se om jag fick idéer till den läxan" Förklarade jag mig lätt.
" jaha, okej, När kommer du hem? "
" asså, jag stötte på en kompis här i stan och e det lungt ifall jag stannar hos han i natt? Asså det e lungt."
"jaja, visst. kom hem imorn nån gång så , hejdå"
" TschuB"

"Fan vad störig morsa du har " Påpekade Tom för mig
"Jo, lite kan man väll erkänna." skrattade jag fram.

Sen gick vi tysta ner för gatan och in mot Toms hus.


Kapitel *4* Del 1¤
Georg
"Vafan e det med han? Frågade gustav. Tom hade ju precis sagt åt dom väldigt bestämt att lämna grabben där. Bara sådär. Och sedan plocka fram en kniv. Okej, det låter likt Tom att ha med knivar och göra. Men bara lämna han där? Aja, han har väll sina skäl.
" Men jag vet väll inte, han kände väll för det."
"Men erkänn, dom var ganska lika"
" Lika? E du störd eller? Vafan ungen e ju punkare ffs och Tom e LÅÅÅÅÅNGT ifrån det? " sa jag åt han hetskt
"Men om du kollar noga, vilket jag vet att du aldrig gör?" Retades Gustav.
" Och vafan menar du med det?" Fnös jag
"Hahahhahaha xD du e ju lite blind ibland ;)"
"DET E JAG JU INTE ALLS DET" jag blev lite irreterad, jag vet om att Gustav bara muckade för o retas men ändå.
" Hahha, ska vi slå vad?"
"Ja ska vi ? " sa jag och började slå på hans vad.
" Aaj sluta" garva han x'D Börjar dom garva ska man ALDRIG sluta förens man inte själv pallar ^^
Så det hela slutade med att vi låg o brottades på marken och kittlade varann, lite barnsligt, men wtf. Lite kul får man väll ändå ha ibland ;)

Bill
Okej, här går jag, med min så kallade bror, hem till honom, för att jag inte kan gå hem, för att han har misshandlat mig? Hur jävla korkat låter inte det om jag får be? Vi gick en ganska bra bit. Under hela promenaden var det en tystnad. Inte en sån pinsam tystnad. Utan Bill njöt lite. För att gå breve han. sin enda bror. Vad han visste iaf. Dom hade väll gått i ca 10 minuter och sen svänger dom av vid ett hörn. Tom börjar ta täten och går up mot trappuppgången och låser up. Precis när han öppnar dörren far en kvinna fram ner för trappan.
" TOM! Du skulle ju inte vara ute så länge!" Utbrast kvinnan.
"Nee, flååt." sa han skamset.
" Och varför är du helt ner blodad då?!" Hon började lunga ner sig men var ändå lätt förbannad.
" Ne. du vet hur det är." fortfarande skamsen.
" jo tack o lov att jag vet! Nu går du och tvättar av dig så du inte ser ut som nått jag vet inte vad" Efter hon sagt det går hon.
Asså, jag trodde jag skulle DÖ av garv x'D lixm. Tom , tuffingen ? Som precis slått up Bill. Var värsta mammagrisen! OMG! XD
" Och vad glor du på? Dra av dig skorna o häng med" Sa han lite surt.. *garv* XD
Jag skrattade innombords åt hans lilla utbrott, men ja gjorde som han sa för o hålla lite låg profil.

Tom
Omg! varför ska hon alltid hålla på så? Och lixm när han e där?! Bill hade jävlar i det tur att hon inte frågade Tom vem han var! Då hade det vart kört. Han tror inte ens att Hon såg honom? Och det ska föreställa hans "mamma"? XD jaja.
Jag tog täten uppför trapporna och vände sedan till höger och öppnade en dörr med en massa ord, telefonnummer, tecken inristade. Vänner som hade tråkigt, one-night-stands som trodde han skulle ringa dem ? Whatever )
"Känn dig som hemma" Flina jag till han.
" Ja, det ska väll inte bli så svårt"Svarade Bill lite lungt.
Jag kunde inte låta bli att känna mig mer o mer säker med Bill. Lixom, hans närhet. Åhhh, jag rös.
Bill kollade frågande på mig.
" Och var ska jag sova nånstans då?" ScheiBe, det hade jag inte tänkt på!
" Öhm... Vi får väll dela antar jag! Men EY! Inget bögskit okej? Vi kanske e bröder och det hoppas jag verkligen på!"
" Hahaha, Tror du jag e bög eller? " Flina han.
" Det sa jag inte!" Ursäktade jag mig
" Men du mena det ?" Retades han
" NÄE DET GJORDE JAG IE ALLS DET" För svarade jag mig själv.
" DET GJORDE DU VISST DET"
" NÄE"
" JO"
Osåvidare... Så satt vi väll ett bra tag... Ganska barnsliga, men men. Det kändes bra med Bill. Även om jag kännt han i typ.. Några timmar?. Så känns det som om jag redan vet allt om han och har kännt han hela livet.. Såna här saker kunde man inte göra med Georg och Gustav. Det kändes så...jag vet inte, jag kan inte finna orden. Bra.....


Kapitel *4* Del 2¤
Bill
Jag låg och sov lugnt hela natten. När jag vaknade kunde jag inte röra mig. Jag var helt öm i hela kroppen. + att jag hade en skit störig Tom ovan mig.
” Vafan Tom! Bort med dig!” Röt jag mot honom.
” Åh nej! Jag kan inte låta dig undslippa detta lilla nöje!” Flina han djävulskt mot mig.
”Undslippa vadå?” Frågade jag honom.
” KITTELDAGS! ” Skrek Tom hysteriskt och började kittla mig som en idiot.
Jag som e hur kittlig som helst på hela kroppen började ju skrika som en stucken gris och kunde inte göra nått motstånd eftersom att han e mycket tyngre än vad jag e och har mer muskler.. * Tom bor ju i ghettot?* Sen fick jag bara en adrenalin kick och slängde mig up ovanför tom så han hamnade med magen neråt och jag satte mig på han och började kittla han överallt på hela kroppen.. Tom skrek som en stucken gris.. Det påminde faktiskt lite om hur en liten flicka skriker^^ Men jag slutade inte hur mycket han än bad mig. För jag visste att han inte hade tänkt och göra det mot mig. Så jag ville hämnas (6)
” Schnääähäähähähälahahaaa Schlutahahahaha” Bad han mig
” Åh nej du käre broder! Nu ska du nog allt få igen! ” Hm. Käre broder. Det låter ju bra! :D
Efter ett tag slutade jag kittla Tom och han tog tag i mina handleder, och satte sig på mig. Jag gjorde mig beredd på att få en kittel attack, men inget hände.. Vi bara satt och tittade djupt in i varandras ögon.
Tom böjde sig sakta fram mot mig.. Jag visste inte ett skit vad jag gjorde.. Utan jag bara följde med av bara farten. Jag stängde mina ögon. Och jag kände Toms läppar emot mina. Jag visste att det var fel. Men jag kunde inte stoppa det. Jag ville veta. Jag ville inte sluta. Det kändes så fel det bara kunde, men ändå fanns det nått som lockade mig till mer. Jag besvarade kyssen och jag lät våra tungor leka med varandra. Och Tom lade ner hela sin kroppsvikt emot mig. Han vägde inte så mycket ändå.. Kanske 7 kg mer än vad jag gjorde. Mina händer letade sig in innanför hans enorma tröja, och tryckte han ännu tätare mot mig..