Varför tas allt vackert ifrån en?
Varför förlorar man alltid just de man älskar?
Where is the sence in that?

Är det för att de är en svaghet?
Eller för att man helt inkelt inte bryr sig om det obetydliga försvinner?

Varför är livet så ironiskt mot en?
Varfär är tiden så skrattretande?

Varför finns inte förevigt?
Eller i alla fall tills man dör?

Varför förlorar man hur man än gör?