Jag vandrar genom en daggtung sommarskog.
Mina fotsulor sjunker ner i grön fuktig mossa och
allt är insvept i en svettig andedräkts slöja.
Ett tunt vitt tyg klibbar mot mitt bröst precis
som dina ljud satt sig på min hjärna.
Som den trevande känslan av en mening som inte avslutats.
En hastig inandning.

Följer du mina fötter över hala stenar,
utmed kala väggar?
Ibland skälver min stolthet då jag tror att du inte ska klara.
För visst litar jag på dig.
När du går med mig finns inga taggar, inga skärvor.
I mitt huvud lägger du dina hårda handflator över alla hot och
jag vandrar mellan dina armar.

Fågelsång blir till snöflingor där mina tår inte vill kännas vid.
En kallt hårt tyg sveps runt mitt hjärta när
din ögonglans blivit dammig.
De hala sommarstenarna blev ispärlor och de glimmar.
Du lärde mig att vackert är farligt och därför är jag rädd
att somna in med kinden mot mjuk vacker mossa.