Nästa dag var det underbart väder, men allt jag gick runt och tänkte på var gårdagen och på hjälpen. Mamma hade redan varit uppe och ringt, vi hade en tid senare på dagen. Tiden vi hade fått var hos BUP i Karlstad. Vi träffade dem och jag har för mig att det var två personer som vi pratade med. Kommer ihåg att vi pratade om vad som hänt kvällen innan och att jag mått dåligt länge. Jag sa också att jag ville ha hjälp, för jag mådde så himla dåligt. Frågade till och med om dom inte kunde lägga in mig någonstans. Gråten var nära, för jag ville ju inte lämna mamma, men jag klarade inte av att gå runt som död. Men till svar fick jag ett schema som dem sa att jag skulle följa. Dem gav mig anvisningar till att äta, sova och t ex motionera rätt. Just då hade dem enligt dessa personer problem på BUP och en ny avdelning skulle öppnas. Dem skickade hem mig med kommentaren "Det är ju inte så farligt med dig, åk hem så hör vi av oss till hösten." Det enda jag kan säga är att jag inte hörde av dem till hösten. Är så besviken.
Skadade mig själv tidigare och även då. Mestadels suddade jag upp stora brännmärken på armarna. Och tillsammans med salt, parfym och citron så blev det ett härligt sätt att straffa sig själv. Vissa gånger använde jag även rakblad, men av någon anledning vågade jag inte trycka till rakbladet så hårt som var möjligt. Tryckte och drog tills jag såg blodet rinna. Har fortfarande många ärr kvar. Just under den dagen som jag var hos BUP hade jag inte skadad mig själv, hade inte blivit lämnad ensam någon stund. Skulle dem ha agerat annorlunda om jag kom in med uppskurna armar? Jag kände mig fruktansvärt sviken. Bortglömd också kanske.