Hennes ljusa hår ligger så vackert i den mörka kistan.
Kistlocket är öppet och alla kan se hennes bleka hud
Och hennes dit målade röda läppar.
Hennes klädsel är en svart klänning
Samma klänning som hon hade på sig,
Den dagen hon tog sitt sista andetag.
Hennes själ står å ser på medans hennes tomma skal.
När alla går och runt hennes skal sysn inte en ända tår..
Dom ända som gråter är hennes barn hon lamnade efter.
Hon smeker deras kinder med en öm kyss,
som bara en moder kan ge.
Även fast dom små liven inte känner hennes närvaro så
Viskar hon ömt i deras öron Mamma finns här mina älsklingar.