Jag ser dig
släpas
på grusgången
utanför
vårt
hus

Jag skriker
släpp
han

Men poliserna
fortsätter
att släpa
dig eftersom
du inte kan gå
själv
alkoholen
är ett gissel
för balansen
och nu tar dem in
dig i bilen
och kör därifrån

Jag gråter
ett
barns oförstående
tårar
och väggarna
brinner
blommorna
vissnar
trasmattorna
i köket
smyger sig ner
i källaren
där det är
mörkt
och
tryggt

Jag står kvar
som ett
isberg
förlamad
kastrerad
nu kommer jag inte
att
öka i vare sig
vikt
eller
längd

Ändå
var det bara en
början
på den oändliga
cirkeln
det psykologiska faktumet

Men du
visste
hur
dramat
skulle hålla i sig ända
tills slutet
där
i hallen
med repet
runt
din
hals