Det är när vi sitter där

i gryningen

med våra

blåmönstrade porslinsmuggar

fulla med rykande hett te


då när septembersolen

kastar sitt ljus

på de lövavskalade

trädgrenarna


när din blick

- istället för att möta min -

ser bortom mig



det är då

som jag fullt ut inser

att vi inte längre

har kvar något

att drömma om -

tillsammans



och utan att jag

så mycket som rört teét

med smak av vanilj

går jag ut i trädgården


och plockar in


höstens allra sista


blomma