Tystnaden är slående
Borta vid horrisonten kan jag se hur solen kämpar sin väg över himlen
Då jag sluter ögonen är bilden fortfarande tydlig
En sensommardag i augusti, bara dagar innan jag ska ge mig iväg på min alldra första resa.
Pappa har tagit med mig på en cykletur som han vill att jag ska tänka på när jag längtar hem.
Vi står ute vid brofästet och blickar ut över Öresund, vi lutar kroppstyngden mot våra cyklar och låter tystnaden råda.
Min hemstad. Min trygghet. Min bas.
Och jag tänkte ofta på den där cykleturen under min visterlse i Spanien.
Den fanns i mina tankar då jag låg sjuk i min säng och längtade efter mamma och pappa.
När jag tvingades ta farväl av nyfunna vänner blundade jag och såg minnet av timmarna vid havet.
När allting var nattsvart, då jag saknade min pojkvän, min vän, min familj, då slöt jag ögonen och tänkte på pappas och min resa genom naturen.
En cykletur som fick symbolisera så mycket mer än bara några timmar ute i det fria.
En cykeltur som än idag står för allt det jag saknar då jag är på resande fot.