Högt över avgaserna, himlavalvets täta lock, ligger stjärnorna och vilar.

Det är sorgligt att jag inte kan se dem. Att jag inte kan röra dem. Att jag inte kan sitta där uppe och bara iakta, utan att hela tiden behöva delta i akten. Bara se. Slippa vara med i ett skådespel, slippa spela någon jag inte fullt kan identifiera mig med. Jag vill ut. Men jag kan inte lämna scenen mitt i en akt. Jag måste vara närvarande, hela tiden.

Och där står jag. Inför alla. Där står jag och låtsas. Och alla tror på mig. För det är väl det skådespeleri handlar om? Trovärdighet. Jag måste alltid vara vänd mot publiken, lämna ut mig själv inför människor som inte vet någonting om mig. Jag låter rollen tar över mig, för jag har tappat bort den där andra identiteten, den som fanns där först. Min blick är vass, jag får inte flacka med den. Då kanske dem inte tror mig.

Någonting slinker ur mig. Det slinker ur den där personen som jag var innan. Publiken skrattar. Varför skrattar dem? Är min version av pjäsen så skrattretande? Så jag fortsätter, för rollen lyssnar dem på. Rollen har dem respekt för. Ett tag tänker jag att det kanske inte vore så dumt ändå, att vara den där rollen hela tiden. Men tanken hopar sig med de andra i huvudet. Puttas, slåss och dör.

I pausen går jag in på toaletten och gömmer mig i ett bås. Någon bankar på dörren. Det var så länge jag fick stanna i mitt bås, i min bubbla. In på scen igen. Inkastad, utlämnad.

Sedan kommer finalen. Slutet. De sista skriken, svetten i pannan, strålkastarna i ögonen. De sista stråkarna ebbar ut i den tunna kvava luften. När det inte finns några repliker, vad säger man då? Ingenting. Sedan går man hem. Hela den långa vägen hem. Och aldrig har kroppen känts så lätt.