Du hjälpte mig upp från rännstenen
genom välvilja och ädelmod,
jag kan inte kalla det kärlek,
för det var långt mer än så,
som om du adopterade mig
som tvillingsjäl och syster
och upptog mig som jämlike
för att aldrig släppa taget.
Det är hela mitt liv,
utan vilket jag vore nere där igen
tillsammans med de utstötta i rännstenen,
där man åtminstone alltid har sällskap.
Jag umgås hellre med vänner i helvetet
än med ensamheten i himmelen,
men ditt sällskap var alltid ljuvligt
utan någon ensamhetskänsla
med endast bästa tänkbara sällskap
med aldrig upphörande hopp
om anständighet för alltid.