sakta men säkert har den kommit till mig.

först hörde jag den bara susa i trädkronorna

den besvärade mig inte

sedan grep den tag om dom stackars björkarna ute på gården
och kramade färgen ur alla försvarslösa löv,
kastade ner deras livlösa kroppar på marken
och båste bort dom

bort från all trygghet

sedan vände den sig hastigt om, allt gick så fort,
stirrade solen i ögonen och skymde dess livgivade strålar
tvingade allt stort till smått, allt blått till grått

inga skuggor syntes längre på backen

en bitande kyla började sprida sitt löfte
och daggen bygger bo i gräsmattan
där jag nyss låg och solade

på nått sätt förnekar jag den alltid
men den kommer ändå


skiter i min utopi

reser från land till land
hamn till hamn
och hösten är dess namn