Hon andas in honom.
Långsamt bildas det sprickor i hennes luftstrupe.
De kommer aldrig längre än såhär,
hon erkänner det så sällan hon bara kan.

Hon ser på honom.
Långsamt bildas det sprickor i hennes blick.
Det är av den sorten som är omöjliga att se i en spegel.
Hon blundar, så ofta som hon bara kan.

Hon rör vid hans hud.
Långsamt bildas det sår i hennes händer.
Det är av den typen som inte läker med tiden.

En kärlek har rätt att ändra skepnad, gå vilse, splittras och sönderfalla.

Hon behöver ligga längs med marken, så nära jorden en människa kan komma.
För att resa sig igen.
Hålla andan, blunda och stoppa händerna i fickorna,
om så bara för en stund.

En kärlek har inte rätt att kuva, slita sönder och förgöra.

Hon minns honom som den han många gånger var.

Det finns alltid en möjlighet att ingen annan kan förstå.

Av kärlek kan en människa ändra skepnad,splittras, gå vilse och sönderfalla.