Du är den jag ständigt tänker på
och det är så orättvist att det aldrig kan bli vi två
För här sitter jag dag in och dag ut
och undrar om detta någonsin ska få ett slut

Jag trånar efter dina läppar mjuka
som jag om chansen gavs utan tvekan skulle sluka
Dina vackra blå är månskenet själv
och du får mitt hjärta att rusa som den vildaste älv

Samtidigt som jag älskar dig
vill du jämt och ständigt enbart såra mig
Slå sönder mitt inre bit för bit
men utan dig är ändå dagarna ett ständigt slit

Håll min hand och älska mig till tusen
låt mig stå i din glans, här mitt bland stjärneljusen
Men det finns en sak som både du och jag vet
för det är ju så självklart, inte alls en hemlighet

Att det aldrig kan bli vi och aldrig har varit
Du dök upp i mitt liv och sen du plötsligt farit
finner jag mig stå här och ser dig gå
Och gråter trots att jag vet att det aldrig varit vi två