människor är fyllda till brädden av brustna hjärtan.

vattnet i kroppen som oceaner som bär på brustna hjärtan.

lockarna i ditt hår avslöjar inget om barndomslängtan eller meningsrädsla, du behöver inte veta, egentligen behöver du ingenting veta.

är du osäker på en eller annan realism så kan du alltid nypa dig själv i armen för att försäkra dig om att parketten under fötterna fortfarande vilar mjukt i mönster över hela golvet, att din näste bär på samma brustna hjärtan som du,

och troligen samma bräcklighet.


och vare sig du älskar eller älskat

så har du klottrat ner ditt namn och telefonnummer på en servett med blå dinousarier på, i ett annat liv, på en plats som ingen längre minns namnet på.

så många gånger jag har ringt för att sedan lägga på, innan signalerna hunnit gå fram, bara för att känna blodet rusa i ådrorna, känna knäna ge vika, yrseln, blodsmaken -

du var alltid vig och kunde sitta på akrobatiska sätt medan jag tappade alla slags grepp och hur jag så gärna ville sticka in handen innanför din hud, röra runt lite med fingertopparna bland dina organ, känna värmen av alla slags innandömen.

jag skulle säkert kunna känna hur hjärtat var krossat där inne, aortan till höger och fem bitar till vänster

för bakom alla jargonger är du samma som jag och du går också runt och är full av brustna hjärtan.

med snirkliga små stavelser har jag skrivit mitt namn på insidan av trälisten utanför din dörr men det spelar ingen roll för den dörren är låst och över handtaget har brungrön mossa växt som snart bäddar in hela huset -



kvar finns bara en servett med blå dinousarier

som ligger längst ner i en röd plåtlåda med mässinghänglås

och jag har tappat nyckeln.