Bland små djävlar
i synen av djupröda rosenbuketter,
samt ett och annat otyg
inlindat i nyinköpt siden,
drack vi oss genom historier
till reda och sans, smakavans.
Smälte druvor, seglivade nektarägg, under tungan.

Tuggade på det Holmqvist likaledes spottade,
som återstod när Granlund sakta
irrade sig fram mellan stolsbenen.

Se upp Granlund!
Akta huvet, pavorna står åtta kryp till höger
men ta ett till vänster först,
å akta Holmqvistskans fötter.

Där vilade drömmen bland kolonnerna,
grek var det sista Granlund var.
Bara en man som sökte ro
bland andra i ett godtagbart tvång.

Lite senare
lindade han högerhanden
i mjuka sommarvita brudlika lindor.

Granlund grinade inte illa
men tanken kring klacken
som gick genom handen, smärtade,

och vidare till tombacken.

Han viste det inte då,
men om tio år skulle den stå där,

backen.

Orörd, täckt av damm.
Det var då.

Holmqvist, Granlund och jag...