När man frågar sig vad etik är har man antagligen ingen, tänkte jag. Som journalist borde man veta vad ett så laddat ord betyder. Visst vet jag vad ordet betecknar rent semantiskt men sedan då?
*
Det ska sägas med en gång att jag föraktar politikern Folke Nyman som jag skulle göra en intervju med.
Tidningen som jag jobbar på ville prompt att just jag som hade en kritisk attityd till Folke Nyman borde vara lämplig som ifrågasättande reporter och tog uppenbarligen risken att jag skulle slå fanskapet på käften.
Nåväl, så allvarligt var det väl inte men jag tålde inte karlen. Jag tål överhuvudtaget inte karriärpolitiker och i synnerhet inte Folke Nyman.
Det var inte hans politiska uppfattning som jag vände mig emot utan snarare att karlfan tycktes vara utan sådan. Själv är jag inte direkt politiskt intresserad och röstar väl mest för att alla andra gör det i den prosaiska vetskapen om att det i slutändan är politikerna själva som beslutar över våra huvuden vad vi än röstar på. Lite lagom sunt politikerförakt alltså.
Jag kan respektera de flesta politiska uppfattningar om folk bara står för dem på ett ärligt sätt men Folke Nyman hade inga egna åsikter utan representerade bara lismandet i hela sin ynkedom. Jag ville bara sätta dit fanskapet.
Jag hade get mig fan på att sätta honom på pottan riktigt ordentligt och förberett mig noga. Eftersom Folke Nyman var en sådan där politisk streber som har alla åsikter som för tillfället passar in borde det vara lätt att gillra en fälla för honom. Och då min chef hade gett klartecken att grilla honom ordentligt var det fritt fram. Men allt går som bekant inte alltid som man vill.
Efter att vi hälsat avmätt satte jag direkt igång skjutjärnsjournalistiken:
– Vad är din viktigaste fråga? sa jag.
– Arbetslösheten är viktigast.
– Vad tänker du göra åt den?
– Vi måste fokusera på utbildningen.
Jävla Pucko, tänkte jag. Vanliga politikertugget som vi hört till leda och som egentligen betyder ingenting. Kan han inte säga något kontroversiellt får man väl locka honom till det.
– Många hävdar att arbetslösheten beror på invandringen, har du förståelse för den kritiken?
– Jag kan förstå kritiken men det är att göra det för enkelt för sig, svarade Folke Nyman.
– Men orsakar inte invandringen alls några problem, menar du?
– Jo, självklart finns det problem med invandringen men...
– Är kriminaliteten bland invandrare högre än infödda undrar många. Hur är det?
– Den är något högre och det är ett problem vi måste ta itu med. Där har vi varit otydliga.
Nu skulle han sättas dit och jag visste precis hur jag skulle krossa den politiskt korrekte fjanten. Folke Nyman är en sådan politiker som klättrar på den stege som står där. Han hade likaväl kunnat vara nazist eller kommunist bara det gagnat hans politiska karriär.
Jag bearbetade min artikel på bästa sätt och nu skulle den publiceras i morgondagens tidning där min chef skulle utbrista ”detta är sensationellt” som han förvisso alltid gjorde. Och sensationellt blev det, men kanske inte riktigt som jag hoppats på.
– Har det varit för släpphänt? fortsatte jag fråga Folke Nyman.
– Vi har kanske varit lite för flata ibland.
– Har du aldrig ljugit någon gång? frågade jag.
– Självklart har jag ljugit som alla andra ibland, skrattade Folke Nyman.
– Handen på hjärtat. Har du inga fördomar om invandrare alls?
– Alla har fördomar. Självklart, men det gäller att bekämpa dem.
Såhär blev min artikel om politikern Folke Nyman:
Politikern som ser lösningen för samhället
Folke Nyman har sina egna lösningar på samhällsproblemantiken och ser arbetslösheten som det viktigaste området.
Folke Nyman förstår de som kritiserar invandringen och att det är det som är roten till arbetslösheten.
– Jag kan förstå den kritiken.
Han menar vidare att det ”självklart finns problem med invandringen” och bekräftar samtidigt det som många länge misstänkt: att kriminaliteten bland invandrare är högre och ”är ett problem vi måste ta itu med”.
– Vi har kanske varit för flata, medger Folke Nyman och säger vidare: ”Självklart har jag ljugit” och på frågan om han har fördomar om invandrare säger Folke Nyman: ”självklart”.
Folke Nyman är en politiker som vågar säga det ingen annan vågar säga: ”Det gäller att bekämpa dem”.
Den politiskt korrekte karriärpolitikern och tillika rövslickaren Folke Nyman framstod i dagens tidning som den fjant han i verkligen är och jag kände mig stolt.
– Sa han verkligen det där? frågade min chef medan han läste min artikel.
– Ja, vartenda ord är korrekt.
Samtidigt började mitt samvete bråka med mig. Vad fan hade jag gjort? Jag hade gjort skitstöveln Folke Nyman till ett ännu större arsel än han verkligen är.
Onekligen hade jag missbrukat medias makt genom att vinkla artikeln på det mest vidriga sätt bara för jag tyckte illa om karln. Jag hade brutit en pressetik som annars bara får brytas om det säljer lösnummer tillräckligt, tänkte jag då telefonen ringde:
– Vad i helvete har du skrivit! skrek en röst i falsett som bara kunde vara Folke Nymans.
– Jag har skrivit det du sa.
– Du vet lika bra som jag att du förvanskat mina ord till oigenkännlighet! Jag framstår som en jävla rasist! Jag ska jävla…
– Hotar du mig? frågade jag.
– Nej, försök inte nu slingra dig igen din jävla murvel. Du har förstört min politiska bana! gormade Folke Nyman och slängde på luren.
Min chef kom in och var rasande:
– Vad fan har du skrivit? Folke Nyman har ring mig hela morgonen och vill att vi sätter in en dementi.
– Dementi? Han har ju sagt det jag skrivit.
– Du, jag är också journalist så mig lurar du inte. Sanningen blir en lögn så fort den sätts på pränt, det vet du mycket väl. Varför har du skrivit det du skrivit?
– Jag ska säga som det är. Folke Nyman är en streber utan politisk ryggrad och det vet du.
– Han är politisk korrekt och skulle aldrig hysa rasistiska åsikter!
– Han hyser inga åsikter alls och det retar mig.
– Nu skriver du en dementi! sa chefen och slog igen min dörr.
Aldrig! tänkte jag samtidigt som jag insåg vidden av mitt tilltag. Medias makt kan verkligen hjälpa eller stjälpa en människa. Kanske skulle jag ändå skriva den där dementin och erkänna att jag stuvat om lite i Folke Nymans innehållslösa ordflöde? Men då skulle ju jag framstå som den dumme och framförallt onde det vill man inte heller. Samtidigt skulle det göra Folke Nyman till en martyr och det var det sista jag ville han skulle bli, tänkte jag när telefonen ringde:
– Du jag vill att vi pratar om det här, sa en underligt lugn Folke Nyman.
Vi bestämde tid och plats för ett möte på ett neutralt ställe som i det här fallet var baren King. Han tog mig vänligen i hand och jag kände mig milt sagt generad.
– Du, sa han, jag vill att vi lägger ned stridsyxan.
Vad fan hade han i bakfickan, tänkte jag.
– Men det är ju egentligen jag som borde…
– Nej, jag brusade upp och du skriver givetvis vad du vill.
Pinsamt, var ingen överdrift i det här fallet.
– Men tror du på allvar att jag är rasist?
– Nej, det tror jag inte och det skrev jag inte heller.
– Men du ville få folk att tro det. Ok, jag har kanske någon gång haft fördomsfulla tankar om invandrare men vem har inte det? Är du själv fullständigt fördomsfri?
– Nej, det är väl ingen, sa jag.
– Det till och med påstås att alla människor är rasister men jag vet inte.
– Ja, jo, det kan nog stämma, sa jag och fattade ingenting just då förrän han flinande tog upp en bandspelare.
Fan! Jag hade fallit på eget grepp och nu skulle han givetvis klippa ihop bandet så jag skulle framstå som en lögnaktig och framförallt rasistisk journalist.
– Du vet, jag borde egentligen tacka dig.
– Vadå? sa jag häpet.
– Jag har aldrig någonsin fått så många positiva mail från folk som tycker att jag sa sanningen. Sedan din artikel är jag visserligen pest bland mina kolleger men från vanligt folk är jag en hjälte och mycket tyder på att jag får många röster, tack vare dig.
Hans tolkning visade sig vara riktig och hans popularitet hade ökat betydligt sedan han sagt sanningen som var en lögn och jag började inse vad jag ställt till med.
Min chef ville ha reda på allt om vårat möte och jag sa som det var.
– Ja, nu får du fan i mig reda ut det här själv, var hans uppmuntrande ord på vägen.
”Folke Nyman, folkets nye man”, skrev en konkurrenttidning och Folke Nymans popularitet steg mot nya höjder.
Folke Nyman tog åter kontakt med mig och ville erbjuda mig att lansera honom med det förtäckta hotet att annars skulle han publicera bandet.
Skulle jag hjälpa den jävla nollan i hans politiska karriär? Aldrig! Samtidigt insåg jag vad jag åstadkommit: Folke Nyman, mannen utan åsikter hade jag förvandlat till ett monster - ett fascistiskt monster som inte fanns där innan. Nu solade han sig i glansen av framgångarna med sina nya rasistiska uppfattningar han tidigare inte hade.
Jag insåg att de farligaste människorna är inte de med åsikter utan de som saknar dem. På de oskrivna bladen kan man skriva vilket skit som helst på och det var jag som skrivit det.
Jag skrev ner en ny artikel där jag berättade som det verkligen var, att jag förvanskat Folke Nymans ord så han framstod som rasistisk och nu skulle världen få veta.
Artikeln verkade inte ha lästs av någon då den klingade ohörbart förbi. I stället firade Folke Nyman nya triumfer som bannerförare på rena naziliknande möten. Anden hade släppts ut ur flaskan och det var jag och ingen annan som släppt ut den.
Jag började fundera på mitt jobb, på vad som är sanningen och på etiken om där nu finns någon sanning och etik. Vi journalister ska spegla verkligheten men vi skapar den också och det finns en officiell sida som vi visar utåt och en inofficiell som vi döljer – parallella världar.
Nu stod jag på ett möte och åhörde vår nye Führer som jag skapat i mitt oförstånd och kanske är det vi själva som skapar de onda ledarna?
Efter sitt tal kom äcklet fram till mig.
– Politiker och journalister hatar egentligen varandra men samtidigt behöver vi varandra, sa han flinande. Vi har mycket gemensamt och jobbar i själva verket med samma sak.
– Vaddå? sa jag avmätt.
– Vi sysslar båda med att manipulera sanningen.