En man var jagad emot hamnen,
Kalla män och vargar Elios hörde...
Med skarpa mord i famnen,
Dagsfärska lik ur vägen de röjde

Blott människor vars sinnen aldrig växt fram,
Som aldrig kysst en kärlek i mörker stilla...
Vill sluka Elios från sko till kam,
Från håret alabaster till tårna lilla.

Men lärlingen Elios var av vinden född,
Bortom jordens kedjor kunde han fly...
En skön fjäril han blev nu nödd,
Att bli tills de hungrar för någon ny.

Över grenlösa träd och tomma skal,
Fläg fjärilen snabbt till hennes båt...
På trä förhäxat till en röd-blå val,
Vars hud inte gjorde trötte Elios våt.

Den magiska kvinnan välkomnade rymlingen,
Bjöd honom till hennes bord klätt med siden...
Snabbe Elios sa då att han funnit ynglingen,
Han som inte varit tillräckligt gniden.

"Död och hunger det lämnar i sin stig.",
sade Amelia till Elios mjukaste kind...
"Kraftlösa präster idkar både bockar och nig,
Ett mirakel med ondskans kraft i sin lind."

Glödande varm Elios då viskade tunt
"Deras okunskap är dess föda och sköld...
En sluten forbannad cirkel som går runt,
Ärade Amelia, vi måste spräcka denna böld!"

"Flyg då snabbt tillbaka till slutets början,
Den köttälskande sekten som tuggar lik...
Minns bara din plats i Ödets Trojan,
Min tappre Elios, sluta inte ditt liv i tragik!"

Orden träffade endast det ändlosa havet,
Ty Elios vandrade redan i vita linnen...
På den stolta bryggan som blickade mot Navet,
Hans skarpa ögon öppna som fiskarens minnen.

En smutsig klädnad som innehöll ett skägg,
Plus ben och några fläckiga lakan av hud...
Ropade ut till Elios att folja en hög vägg,
Den skulle leda honom till smaskandets ljud.

Fullvärdige Elios tog till sig hans råd,
Marsherade raskt till den gamla Ruinens loft...
Såg inte varggrinet hos mannen smal-som-en-tråd,
För hjälten glömde då han kände en doft.

En lukt av grillad och saltad människosjäl,
Av förtappade begär att dominera allt...
Här serverades man lätt en friterad häl,
Endast levande Elios huvud kom kallt.

Fanatiska festare borjade mässa fram det,
Formlös fiskgrå rok som utbrast "Du!"...
Frusen fast var vite Elios helt i klet,
Från femhundra slemmiga armar just nu.

Så var det Elios tjugosjunde vår,
Amelia sörjer honom med ilskans krut...
Hon gråter dock varje dag av varje år,
Är det verkligen såhär vår hjälte tar slut?