hon känner när bröstkorgen utvigdas.
hon känner varelsen som river och sliter i henne.
hon kan känna hur skriket kommer upp som kväljningar från hjärtat
genom halsen
och ut genom munnen.

ett långt smärtfyllt frustrerande skrik.

där står han.
monstret har äntligen lämnat hennes kropp.
han står framför henne med dess milda ögon, mörka ögon.

hon kommer på sig själv med att sakna.
hon kommer på sig själv med att sörga.

att älska sitt monster.
en människa utan monster är som tråd utan nål.
som tavla utan spik.
som ljus utan låga.

monstret kan rivas och bitas
stickas och brännas
men utan våra rivsår och brännsår
vad är vi då?

en perfekt människas liv.
vad har den människan upptäckt?
vad har den människan gått igenom?
hur intressant skulle det livet vara att se på?


jag älskar mitt monster.