Jag hatar att dina andetag är så långt bort ifrån min nacke,
Jag hatar att våran kontakt har slätats ut ifrån en guppig men vacker relation.
Då fanns det i alla fall någonting.
Då fanns det någonting som sa att du älskade mig,
Att du brydde dig.
Till och med när vi bråkade,
Då fanns det i alla fall något hopp om att saker en dag skulle bli bra igen.

Jag hatar att jag inte kan rädda dig ifrån monstren under din säng.
Jag hatar att jag inte kan döda alla demoner,
Och jag hatar att jag inte tagit mig tiden att försöka.
Jag hatar mig själv för att jag lät dig glida undan,
Det fanns inte ens någon återvändo längre.

Det finns inget vi, och det finns inget som kan rädda vad vi var.
Det finns ingenting, vi har raderat allt
Och jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till för att laga ett band,
Som en gång var av stål men nu bara är splitter liggandes på havsbotten.
Det känns som att den ligger där och jag är för rädd att simma dit.
Jag är rädd för att inte kunna andas i det som var vi.

Det är över jag vet det,
Jag hatar mig själv för att jag lät det försvinna.
Jag hatar mig själv för att allt försvann med vinden,
För att jag inte kämpade, för att jag inte visade mer,
För att jag inte var den du behövde, för att jag inte var den du ville att jag skulle vara,
För att jag inte var sådan jag borde vara.

Jag kan hata mig själv för att jag var sådan,
För att jag var mig själv och inte försökte rädda allt innan det var för sent.
Jag hatar mig själv för att jag lät mig förlora dig.
Du var det vackraste i min värld och det vackraste jag någonsin kommer att finna.
Nu är allt försvunnet, med allt som en gång var vi.
Inga namn, inga bilder, inga svar, inga kommentarer,
Bara tomhet, bara du.

Så som du var mina andetag kan jag inte andas utan dig.
Du lämnade ett stort hål där du var inom mig,
du lämnade det största hålet som en gång kallades mitt hjärta.