Jag har märkt hur jag, allt eftersom tiden passerat, vänt blicken mer och mer inåt. Det är befriande på ett sätt, men betungande på ett annat. Det påminner om fallet Kung Oidipus, hur han övergav blicken på Världen för att rikta den inåt mot sig själv istället. Fast detta var ju inte frivilligt, det var helt enkelt en överlevnadsstrategi. Han var tvungen att kompensera för sin situation, en terapi att förskriva åt sig själv. Eller ja...oavsett hur aktivt eller passivt skiftningen gick till, oavsett mekanismen, så var det så det blev till slut. Han övergav Världen för sin egen...