jag har burit hela i-lands skulden
som en böld på min rygg
speglat mig i skyltfönster och funderat över
varför ingen ser

jag har undrat varför knutna nävar slår mig i magen
när tåget förlorande dundrat förbi
även smekt mig över kroppen med vassa knivblad
utan att bli hård

men nu vet jag att era sanningar
en dag slutar att andas och
plötsligt förvandlas till grått stoft
vi sedan sprider med vinden

detta har hon viskat i mitt öra
en ovanligt blåsig morgon
när min blick oväntat möttes
av en annan människa