Kanske borde någon här på tåget ringa efter en ambulans? Jag känner mig sjuk. Någon typ av invasion av kroppsvätskor. Jag måste verkligen lära mig att skölja munnen med munskölj. Man kan inte byta ut ett hälsosamt leende. Jag sväljer glas. Det är ett paradis för cheferna som gått in i väggen. Bara för mycket arbete på alla andra platser i världen. Alla vill ha en liten del brustet fönster för det kan man äta och så kan man glömma bort allt det hemska som hände tidigare i livet. En gång gick man före i kön och en annan gång hörde man att det kanske fanns alligatorer i kloakerna. Lite krossat glas är något du kan visa för vännerna. Att ta hem och lägga i lådor eller för att se på hur det sakta men säkert blir ett trasigt fönster. Ett underligt misstag att begå. Vänd andra kinden till. Jag sväljer glas. Dricker burkläsk med ditt namn på sidan. Aldrig några tråkiga stunder när jag sköljer dig mellan mina tänder. Jag tycker mig höra dig fnittra. Nåväl säger man då och då, såklart jag skulle vilja sitta ner och småprata. Såklart jag skulle vilja sitta ner och tugga fett, såklart vi ska stanna kvar en stund och småprata lite över en kopp kaffe. Men det är någon som försöker lägga örat mot min mun för att höra lite bättre. Lyssna noga, det är du och jag som spricker och glider ifrån varandra.

Sover inte ordentligt/dricker för mycket. Fastnat i hyperspace? Var är utgången? En vit flod fyllde nyss mitt rum och jag funderade hela tiden på hur man räknar till tio på bästa sätt. Momentet då man vaknar. Alligatorer i kloaken växer upp snabbt, baby. ”Det här var en vit mardröm, ansikten som skrattar.” Vad du än vill ha så kan vi ordna fram det. Hur blev du så himla dålig? Vissa saker går aldrig att spola bort. Kanske är det oundvikligt. Kanske man måste välja mellan inget alls eller att leka att man är sig själv för en sekund.

Trehundratusenmiljoner människor. Alla har samma ansikte. Allt jag säger eller gör är suspekt. Välj mig så blir du glad där nummer inte betyder något. Gud välsignar dig med ett sött litet ansikte. Rätt skola. Rätt föräldrar. Gelébjörnar, ålar och sånt. Vi går till en restaurang där det inte finns tillräckligt med platser för alla som vill in, alla de människor vars näsor trycker mot fönstret (kommer det att gå sönder en vacker dag? Är jag här då och stjäl luft?). Det är kött i brödet och inte tillräckligt med platser att sitta på och det är på sätt och vis kött i allt och gelé som fett på alla tallrikar och det slingrar sig upp längs brandtrappan. ”Väldigt giftigt” säger du. Hotellet rasar samman.

Hotellet rasar samman. Människor är medvetna om det men bryr sig inte medan de surfar fram på de skiftande vågorna. Gul, röd, blå, grön finns det fler färger på din mage när vi vaknar upp på morgonen? Jag sitter vid ett bord i ett helt förstört rum och jag funderar på om man kanske borde sprida kokain runt bordet. Lite som små diamanter och vi smugglar in det med hjälp av små söta vita tårtor. Du vet inburade fåglar accepterar varandra men vad de verkligen längtar efter är en flygtur.