Allt känns som ett enda famlande i ljusksimmer och krossade speglar solkatter och en sprängande känsla i bröstet av att det inte är som det ska vara något är framtvingat dittvingat upptvinnat söndervridet trasigt förstört återuppbyggt och raserat igen kört genom en pappersförstörare och ihoptejpat i fel ordning fult fel oförståbart onåbart det skapar paper cuts på mina fingrar och det svider och jag vill inte läsa det mer så trött så fruktansvärt trött på allt det överkörda raserade upprepandet av kvällar med armar och lovord kring människor man inte vet men ändå älskar för den kemiska glädjen slår allt det andra sammanflätade fingrar som inte betyder något iskalla fingertoppar mot varm hud som skickar små elektriska signaler till frostvinterlanskapet i dina lungor som får luften att bli frasigt oigenomträngbar isolerande upprepande enformig oföränderlig som alla samtal man har med alla människor som aldrig ser igenom som bara envist stirrar emot himlen och ditt fågelhjärta som så panikslaget slår för att blodet ska få den syra som sipprar genom dina frostvinterlungor och skadar dig raserar dig kör dig genom en pappersförstörare men som förstår dig som sätter din biokemi på spel men aldrig krossar dina ben eller bryter dina armar bara bränner dig inifrån och låter dig växa spira förgöra förgås förstöra flöda föda strömmar av samvetskval och en stegrande stegande panik som biter dig i hälarna äter gnager letar reda på dina svagaste nerver krossar dem med kalla fingertoppar istappar neonnätter krossade stenar i glashus krossade nerver en känslighet du säger är avant-garde för ingen kan förstå hur ett glashus krossar stenar men inte förmår sig reparera paper cuts som svider förvrider förstör förgör förgår förstår

förlåt.