Och där sitter du,
som så många gånger förut,
känner avsmak för sig själv.
Jag vet hur det känns när allt känns fel men jag är inte du.
Drar försiktigt ett finger över din mun,
sluta bita sönder dina läppar.
Du plågar dig själv och
visst är vi dramatiska
när du slår huvudet mot bordet.

Känns det bättre nu.
Jag har alltid varit den som backat,
men du, du backade jävligt långt bort.
Som sagt jag vet,
men jag kan inte skrika det till dig,
inte viska, inget går in.
Jag iaktar dina ögonlock,
som knivar i magen.
Jag vet hur det känns när man vill ha smärta innifrån och ut.
Jag fattar varför du slår huvudet mot bordet.
Jag ser hur tunn din hud är,
under ögonfransarna.