Den stig vi vandrade
beströdde du med rosenblad

Solvarma låg de
som ett täcke

Mina fötter smektes av dem
i varje steg jag tog

Men stigen blev allt brantare
och rosenbladen färre

Jag sökte ditt stöd
för att inte falla

Du gav mig din arm
den arm som strött rosenblad
den arm där de vuxet

Men under din skjorta
fanns som på alla rosenbuskar
taggar

Taggar som jag inte såg
inte vågade se
inte kände
trots att taggarna
sjönk djupt in i mina händer
när jag hårt greppade
om din arm
i hopp om stöd

Jag kände inte smärtan
för du dövade mina sinnen

Än idag när jag ser
på mina händer
finns ärren där
och frågan är kvar
varför gick jag med dig
på denna stig?