Det där ljudet. Han kunde inte bli klok på var det kom ifrån. Han lade huvudet på sned och ansträngde sig för att höra, men då var det som om ”det” visste om att han gjorde så, för då var det alltid tyst. Han suckade och fortsatte med mekandet i verkstan. Det var en båt som skulle fixas till åt en kund och propellrarna hade sett sina bästa dagar för åtskilligt länge sedan. Musiken på radion var på ganska lågt, så han skruvade upp volymen för att slippa irritera sig på ett ljud som ofta återkom men som han aldrig kunde förstå var det kom sig av. Efter en stund nynnade han med i rocklåten och försjönk i propellerproblemet.
Höstvindarna slet i dörren och eftersom det inte var helt tätt slog det lite emellanåt. Plötsligt kände han liksom på sig att någon tittade på honom. Han vände sig om och tyckte sig ana en skugga som drog iväg i ena ögonvrån. Hjärtat slog ett par extra slag och adrenalinet pumpade i kroppen, Han tog ett fastare tag om skiftnyckeln. Gick ett varv och kontrollerade dörrar och fönster, men det var låst överallt. Han rös av obehag men insåg efter ett tag att han måste ha sett i syne. Han var faktiskt ensam här. Verkstan var 200 kvm ungefär och han delade den med en annan kompis. Tillsammans hade de ett eget litet företag som renoverade båtar och en del bilar. Egentligen var båtar den roligaste delen men biljobben gjorde sitt till på den ekonomiska fronten. Man fick helt enkelt vara tacksam för alla jobb som kom in.
Han lugnade ner sig och återgick till mekandet. Kaffetermosen var fylld med nybryggt kaffe så han beslöt sig för att göra en paus och ta en smörgås till och läsa tidningen en stund. Det värkte ganska bra i axlar och rygg just nu. Nu började det kännas av i kroppen efter över tjugo år i mekarbranschen.
Han suckade lite, satte på sig läsglasögonen, också ett säkert ålderkort, och började läsa. Då hörde han det där ljudet igen. Långsamt sänkte han tidningen, sträckte sig efter muggen med kaffe, tog en klunk och koncentrerade sig för att försöka lista ut var det kom ifrån.
Efter en stund reste han sig, plockade ner en kraftig ficklampa från en krok och gick mot dörren. Han fick knappt upp den för den kraftiga vinden som låg på precis åt det här hållet. Måste byta dörr också, tänkte han, det här håller inte en vinter till.
Ute var vinden så stark att han nästan slogs omkull. Han blev förvånad över dess styrka. Han rundade långsidan och kom till ena kortänden av verkstaden. Nu kunde han höra ljudet lite mer, trots vinden. Han hade lyset på och såg trädgrenarna piska våldsamt i luften, som om de gick en boxningsmatch mot en osynlig motståndare. Han undrade vad sjutton han själv gjorde ute nu, det kunde väl ha väntat till i morgon. Men, nej, han ville få ett svar redan ikväll om det var möjligt. Han såg inget annat än mörkret om kring sig och träden i ljuscirkeln från ficklampan.
Plötsligt var det något som slet tag i hans ena fot och han tappade balansen. I fallet gled ficklampan ur hans grepp och han svor till. Han försökte resa sig men något höll fast honom. Först undrade han om han trampat i ett rotverk från något av träden men sen kände han hur något d-r-o-g i honom. Nu fick han panik och gjorde allt för att komma loss. Han sprakade med det andra benet men träffade bara tomma luften. Vad tusan var det som höll fast honom?! Han skrek men visste att det var lönlöst. Dels var han ensam på verkstadsområdet och dels drunknade hans skrik i stormen.
Han hörde det där ljudet igen och undrade vad det var för något. Han tyckte han kände igen det, men kunde inte placera det alls. Han drogs långsamt, men i ett hårt grepp, över gräset och in i skogen bakom verkstaden. Då kände han hur han fick tag i ficklampan igen och han fumlade med den en stund innan han hittade knappen. När han tryckte in den och lyste mot det som drog i honom så såg han… ingenting! Han lyste ner mot foten och då såg han avtryck på byxbenet som visade att det var något som faktiskt höll tag i honom.
Ljudet hördes starkare nu. Han var som i chock och insåg att det var omöjligt att slåss mot något som var osynligt, eller vad det var. Då släppte taget om hans ben och han låg kvar och väntade på vad som skulle hända. Inget hände. Han var så rädd att han mådde illa och fick kämpa emot hårt för att inte kräkas rakt ut i luften. Ljudet var nu nästan öronbedövande. Han lyste med ficklampan framför sig och såg en märklig figur ett par meter framför sig. Det, den, eller vad tusan det var för något, liksom vibrerade och ljudet var det han hört, men hjärnan talade om att ljudet inte hörde ihop med det han nu såg. Han var som paralyserad och försökte resa sig men var alldeles matt och samtidigt som förhäxad av det han såg. Plötsligt slutade den, det, figuren, saken… att vibrera och sträckte ut ett par armar. Nej, det var ett par… tentakler av något slag. Nu blev han vettskrämd! Plötsligt var hela luften full av något flugliknande. Ljudet var fruktansvärt. Han kunde inte se, så kompakt var insektsväggen, och han viftade med armarna för att komma ur det hela och försöka ta sig tillbaka till verkstaden. Då kände han en massa bett i nacken, ansiktet och på händerna. Han tittade förvånat ner och såg hur de satt fast på honom och bara högg och högg med sylvassa tänder! Nu mindes han var han hört ljudet tidigare.
Det var när flugor surrade och flög in i fönsterrutor. Han öppnade munnen för att skrika, men då flög en hel svärm in i hans gap och började hugga omkring sig helt vilt. Hans skrik drunknade i strupen av allt blod. Inom ett par sekunder var hela hans kropp övertäckt av mördarflugorna som bara högg, slet bitar ur honom och tuggade febrilt.
När morgonen randades och vinden hade mojnat var allt som var kvar av mannen endast sönderrivna klädesplagg på ett totalt renslickat skelett. Absolut ingenting annat fanns kvar.

… så… tänk er för när ni hör en flugsvärm… man kan aldrig veta…