Han slängde sig in genom dörren, det var en rejält ståtlig entré med det svart rufsiga håret nertryckt under den röda höghatten, med en svart-vit-rutig frack och röd skjorta, in i det stela och kala rummet. Allt han gjorde blev dramatiskt, hela tiden. Han kunde konsten att placera rätt dramatik på precis det ställe där det passade bäst. Han visste redan innan han sagt något vilken effekt det skulle ha på åhörarna och han visste, utan att tänka, hur han skulle gå till väga för att bringa största möjliga oreda i leden.

Han ställde sig framför svarta tavlan och tittade ut över klassen. De buskiga ögonbrynen rynkades medan han betraktade människorna framför honom. Munnen drogs ihop till ett missnöjt sträck för att sekunden senare brista ut i ett stort, knepigt leende. ”Om fåglarna inte flyger mina vänner, vad gör de då?” 24 förbryllade blickar riktades åt mannen i schackrutig frack, tystnaden var påträngande. Hans lackskobeklädda fötter stod i första positionen i balett, ryggen höll han rak och huvudet högt. Han ägnade vår klass en sista blick, och försvann.