Pontus sitter i sitt rum och lyssnar på musik i sina nya hörlurar medans Jake sitter på hans säng och läser det senaste numret av tidningen ”Game”. Då kommer hans mamma in.
- Gubben dags att äta
- Vad ska vi äta? Frågar Pontus nyfiket.
- Potatis och köttbullar med sås.
- Finns det mat för Jake också? Frågar Pontus
Hans mamma ser konstigt på honom men säger inget och går ut ur rummet. Hon går in i köket där Pontus pappa sitter och läser tidningen.
- Jag är orolig för Pontus, säger hon.
- Varför det, frågar han utan att lyfta blicken från tidningen.
- Han har fortfarande en hemlig vän och sånt brukar ju försvinna med åren men det här har hållit på sedan han var 3 år.
- Då får vi väl banka lite vett i honom. Lite hussysslor får honom nog att sluta upp med barnsligheterna.
- Jag tror inte att det kommer att hjälpa. Han är bara ett barn…
- Just därför som vi måste lära honom att veta hut. Han ska växa upp till en handlingskraftig, ung man och inte en feg liten råtta! Skriker han och slänger ifrån sig tidningen och ställer sig ilsket framför henne.
Hon ser på honom ett tag innan han slår till henne med knytnäven i ansiktet så hon flyger i golvet.

Pontus håller för öronen i sitt rum när han hör en duns från köket.
- Är det mitt fel att de bråkar? Frågar han.
- Det är klart att det är ditt fel. Det är alltid ditt fel, svarar Jake och reser sig från sängen och går runt i rummet.
- Varför är det mitt fel? Vad har jag gjort?
- Du har klantat dig som du alltid gör. Du kan aldrig göra något rätt!
- Men jag ville bara….
- Man vill så mycket, men man får det aldrig. Så sluta drömma. Han går fram till Pontus och iakttar honom ett tag.
- Men jag gillar att drömma. Men pappa säger…
- Att du ska skärpa dig och bli en man. Så bli det då! Du ska vara glad att din far inte övergett sig så som du uppför dig. Det enda du gör är att orsaka problem för dina föräldrar.
- Pontus kommer du? Hörs en röst från köket.
Pontus går ledsen till köket med Jake efter sig.

Nästa dag är det dags att gå till skolan. Sommarlovet är nu slut och hösten tränger sig på.
Pontus går sakta till skolan fast han vet att han kommer att komma för sent.
När han kommer in i klassrummet blir alla tysta och ser på honom.
- Vad trevligt att du ville komma, säger lärarinnan glatt. Vi trodde nästan att något hänt.
- Synd att ingen skulle bry sig om det gjorde det, viskar Olle till kompisen bredvid så högt att han är säker på att Pontus hör. Hela klassen skrattar.
- Föresten var är din såkallade kompis som du talat så mycket om?
Pontus ser ner i golvet och går fram till sin bänk och sätter sig ner.
- Jag sa ju det. Ingen tycker om dig. Du har inte en enda kompis. Du är bara en nolla.
Pontus vänder sig om och ser Jade stå precis bakom honom.
- Men du är min kompis.
Jade svarar inte utan försvinner.

Veckorna går och Pontus börjar mer och mer längta till hallowenlovet. Han brukar aldrig klä ut sig eftersom hans pappa tycker att det är för barnsligt och att man inte kommer någonstans i livet om man springer omkring som en idiot och tigger godis.
- Tigga är det värsta du kan göra.
Brukar han säga.

Pontus sitter på en gunga i parken. Han drömmer om att han är populär. En i klassen.
- Vad sitter du här och drömmer för? Utbrister Jade.
- Jag vill inte gå hem, svara Pontus med gråten i halsen. Varför gillar ingen mig?!
- För att du är en tönt! Du lyssnar på Beatles och frågar sedan varför ingen gillar dig. Du startar ett bråk hemma och frågar sen om det är ditt fel. Allt är ditt fel. Har du inte fattat det än? Du är inte värd någonting!
Pontus börjar att gråta.
- Allting är mitt fel.
- Just det. Säger Jade nöjd och försvinner.
Pontus fortsätter att gråta tills han hör att någon står framför honom. Han ser upp. Där sår en flicka. Hon har blont långt hår och blåa ögon. Som smaragder tänker Pontus.
- Varför sitter du här och gråter? Frågar hon.
Pontus torkar snabbt tårarna men svarar inte.
- Jag heter Solale. Vad heter du?
- Pontus.
- Vill du följa med mig till lekparken?
- Ja, svara Pontus glatt och så går de iväg.
De är länge i parken tills det börjar att mörkna.
- Jag måste nog hem nu, säger Pontus.
- Jag med. Men först måste jag visa dig vart jag bor. Han följer med henne tills de kommer framtill ett stort hus.
- Bor du här? Frågar Pontus
- Ja. Kommer du över imorgon?
- Ja
- Bra hejdå, säger hon och springer in.
Pontus går du glatt hem. Han kan inte fatta det. Han har en vän. En riktig vän. Han känner att han inte kan hålla leendet borta.
När han kommer hem sitter hans pappa och tittar på tv och hans mamma diskar i köket.
- Var har du varit? Frågar hans pappa
- Jag var ute i lekparken.
- Vad gjorde du där ensam?
- Jag var inte ensam. Jag var med min vän Solale.
Min vän. Orden värmde inombords.
- Solale vad är det för namn?
- Och hon visade mig vart hon bor. Fortsätter han ivrigt. Hon bor i ett jättestort hus.
Pontus går in på sitt rum för att berätta för Jade. Men han hittar honom inte.
- Jade! Jade. Kom fram.
Men inget svar kommer.

Det var då jag insåg att jag inte behövde Jade längre. Jag var lycklig. Det var inte mig det var fel på som Jade sa. Det är världen som det är fel på..