För några veckor sedan var jag på en konsert
och en sak fick mig att börja fundera.
Jag tror jag har tappat förmågan att vara idolkär.
Förmågan att kunna älska någon så obetingat,
att älska någon man bara pratat med ett par gånger och då kanske bara frågat om en enkel kram.

Den ovillkorliga kärleken man kan känna till någon och anse att det aldrig kommer att gå över,
att man alltid kommer att älska personen i fråga.
Jag tror jag har tappat denna förmågan.
Förmågan att börja storgråta så fort denna person går ut på scenen
eller känslan av att ens knän viker sig sig under dig när du kramat honom.
Att inte kunna få ur sig ett ord och bara stå och skaka medans tårarna rinner ner för ens kind när du just pratat med honom.
Hatet man kan känna så fort någon säger ett ont ord om honom och avundsjukan man känner om någon annan säger att de gillar honom och hur mycket man vill skrika ut sin ensamrätt i det läget.
Men speciellt pirret i magen så fort du hör hans namn eller bara tänker på honom.
Jag är rädd för att jag tappat allt detta
och jag saknar det.
Styrkan att kunna stå upp för någon så helhjärtat.
Styrkan att orka stå upp för kärleken.
Men kanske var det inte kärleken jag behövde utan styrkan.
Jag är rädd att styrkan försvinner med kärleken.
Jag har kämpat så hårt för den i alla dessa år och nu känns allt förgäves.
Tänk om styrkan jag byggt upp under dessa år nu försvinner med kärleken,
så därför tänker jag jag hålla i den så länge det bara går.
Så schh... säg inget till någon.
För tänk om jag hör av mig själv att jag inte älskar längre.
Så schh... säg inget till någon.
För den styrkan behövs i mig.