Jag låg där på min säng, i min egen kropp. Stirrade blint i det gul-beige flammiga taket. Inuti huvudet hörde jag en röst som skrek. ”Dö din jävel, dö ditt misslyckade helvete, du är ingenting, du är en nolla”. Jag hör inte mina andetag, jag hör bara rösten som skriker i mitt huvud. ”Dö, dö, dö.” Jag tänker och frågar mig själv, är det bara i mig det gör så här ont? Gör det inte ont hos de andra? Hon var ju deras mamma också. MORSDAG, vilket jävla påhitt, en rosa skimrande yta, röda rosor, kommersiellt, pengar, allt handlar om pengar. Döda Morsdagarna! Varför annonserar man inte om DÖDA MORSDAGAR? ”Fira Din Döda mammas dag.” Jag undrar hur många som skulle sätta morgonkaffet i fel strupe om de fick se följande annons i morgontidningen:

Fira Din Döda Mamma!
Döda-mamma-pris
5 kräftblodsröda rosor för endast
99 kr
Välkomna
Liljas blomma

En del kommer att bli så upprörda, medan andra blir totalt handlingsförlamade, varför då, undrar jag, det är ju trots allt bara en annons. Men att få sanningen upptryckt rakt i ansiktet gör så jävla ont, sanningen om hur vi, först när dom är borta, döda, beter oss, hur vi saknar, hur vi längtar och önskar att vi hade sagt dom där orden som aldrig blev sagda, hur vi önskar att vi förlåtit dom gånger vi aldrig förlät. Vi håller på fasaden fast den liknar glasyren på det där gamla porslinsfatet som krackelerat, vi gråter inombords och lider i vår ensamhet. Det är märkligt hur vi homo sapiens beter oss. Vi som lever i landet ”perfekt”, vi som är så skolade och lärda, men att uttrycka våra känslor och säga de svåraste orden som finns, förlåt och jag älskar dig var något vi aldrig fick lära oss i skolan.

Jag är blytung där jag ligger, kan inte röra mig, döden ta mig, tänker jag. Det är kallt, jag fryser, kylan kommer inifrån, yllefilten som ligger på mig värmer, men kylan är iskall i mig. Jag hör hur blodet susar i min kropp, hur mitt hjärta slår, vill hålla mig vid liv. Det är mörkt och kallt. Jag ser mamma, hon ler, hon har sin rosa satin blus, hon säger mitt namn och att jag är den finast lilla dotter hon har. Kroppen börjar rycka, händerna griper tag i täcket, mitt huvud faller åt sidan. Den blytunga kroppen börjar sakta lösas upp, som en brustablett i ett vattenglas. Jag rullar på sidan och plötsligt kommer ett skrik, ett skrik från den djupast botten i mig, från mitt mörkaste inre. Smärtan är outhärdlig, saknaden är grym, jag ser inte längre, allting är suddigt, tårarna rinner nerför mina kinder.


Tårarna befriar. Varför dog du? Varför lämnade du mig? Varför sörjer vi inte öppet människor vi saknar, människor som stått oss nära, varför får jag inte sörja min döda mamma när jag vill, hur jag vill? ”Dom” säger att det var skönt för dig att dö, för att du inte ville leva längre, kanske var det så. Men vi som blev kvar. Jag som är kvar här, för mig var det inte lika skönt. Tårarna och skriken i kudden tar mig ur den kropp av bly som legat på sängen, hur lång tid vet jag inte. Ögonen är svullna, näsan tät och rösten hes. Sinnet tar mig tillbaka till skolan, låg- och mellanstadiet. Paljetterna, dom stod där, ni vet, i dom där plastlådorna. Dom var rosa, lila, blå, gula ja, regnbågens alla färger. Kritorna låg klara, liksom de färgade papperna, och hem gick man när dagen var slut, med ett eget händigt tillverkat mors dags kort.