Herr Korp sjöng på en olyckssång
var ton var blå och kall som betong.
Ett oändligt skri emot skyarna
och han sjöng den gång på gång

Så länge har natten varit mörk och svår
var dag är lik som den var igår.
En fjäder föll från hans svarta skrud
och försvann i ett törnesnår.

Plötsligt brast den gren där han satt.
Han föll mot marken, alldeles platt.
Den trasiges sorg gick helt förbi
när han än en gång grät en hel natt.

Vad är det för törne djupt i din själ
som sakta låter dig svälta ihjäl.
Snälla, Herr Korp, kom och flyg igen,
det skulle nog göra dig väl.