Jag kände hennes mjuka läppar och mitt andetag emot dom, kallt som om jag andades rök i en vinterkväll. Den enda skillnaden var att min andedräkt var kall i värmen och inte tvärtom. Jag underskattade känslan av fysisk känsla. Den emotionella känslan må varit försvunnen men den faktiska känslan den man känner med och rör vid saker uppskattade jag nu mer än någonsin.

Hon älskade mig det visste jag, trots det förblev jag alltid lika förvånad utav att se dom förkrossade när jag krossade deras hjärtan. För var gång vart jag förvånad av att se att jag faktiskt krossade deras hjärtan och inte bara ibland utan vartenda gång.

En sorts osäkerhet som jag inte blev av med. Ända in i slutet förblev det för mig ett mysterium hur jag inte började ta det för givet och anta det självklara. Kanske ville jag tro på en mänsklig skönhet, att vi alltid förblev ett mysterium och en osäkerhet, att inget var självklart med hur vi fungerade och att vi alla var olika. Så var det inte.
För varje människa jag stötte på blev dom alla, förvisso olika mycket sårade, men trots det förkrossade.

Som Elias berättade var jag den värsta sortens mördare.
Om han/det kunde älska skulle han älska mig för han avundades mitt arbete och vad han fick mig att göra.
Jag minns hur han fick sina ord att låta som en väsning trots att hans röst var stadig och djup:


- Du är den värsta sortens mördare, ingen smärta är värre än det brustna hjärtat Samuel och där är du en mästare. Jag fann en guldklimp ibland småsten, du är speciell för mig inser du inte att det du gör har mening.

Hade jag kunnat känna kanske jag hade känt mig smickrad. Men mer troligt hade jag känt avsmak.

Jag for snabbt tillbaka till verkligheten undan mina tillflyktstankar som inte längre var den borg jag en gång kunde gömma mig i och stannade upp mitt i den stunden då hon trodde oss båda sammanflätas och fullborda våran kärleks akt.
Jag såg henne djupt in i ögonen som jag gjort så många gånger förut och ett framanat förakt för mig själv, kanske ett sista undangömt fragment känslor, speglades i hennes ögon och slog mig och jag önskade att jag kunde hata mig själv och förakta mig själv så som hon skulle komma att göra.

- Isabella,

- Ja. svarade hon fortfarande om lindad kring min midja med huvudet böjt bakåt i ett stön.

- Du är inte rätt för mig.

Hennes huvud böjdes sakta framåt, hennes extatiska leende kröktes och drog ihop sig och hennes ögon slog upp mjukt och förvirrat.

- Jag har haft sex med en annan kvinna och jag älskar henne jag är ledsen.

Isabella var avslutad, mer än såhär behövdes inte. Att krossa ett hjärta kan för många tyckas vara lätt och för många tyckas vara svårare men det kräver hårdare arbete än vad dom flesta är medvetna om. Att krossa någons hjärta innebär att verkligen komma innanför skinnet på personen, att komma innanför skinnet på en person innebär att få personen att älska dig och det svåraste av allt är att få denne person att tro att du älskar denne tillbaka. I rätt ögonblick dödar du personens hjärta med ett hugg av en osynlig dolk.

Elias älskade hur det hela gick till.
Jag önskade att jag kunde avsky det.

Elias väntade på mig utanför och i mitt sinnestillstånd antingen hörde jag eller fantiserade om Isabellas kvävda snyftningar eller skrikande panik inför sin förlust.