Naturen. Det är mitt kall.
Jag känner ända in i mitt hjärta smärta från trädet då barnen knackar sönder dess yttre skydd.
Jag föddes omringad av den gudomliga grönligheten och livets nyckel.



En blomma, så oändligt vacker men ändå den som svävar i oändlig fara för giriga människor som vill ha dess skönhet.

Ett träd, så stabilt och starkt, nedhugget för att ge skydd och värme till andra, eller bara för att ruttna bort i denna grymma värld.

Ett litet grästrå, en av många, så underskattat och undervärderat, begränsad och avklippt när begränsningen överträds.

Jag, en människa bland människor, nedtittad och utlämnad, den som inte kan interagera i samhället, det utstötta grästrået.


En människa bland människor, en människa kopplad till naturen, en utstött själ som hungrar efter närhet, en själ som är rädd för att komma in.