Det är kväll och jag promenerar hemåt i solen. Runtomkring mig funktionella bostadshus från 50-talet, rosa och vita blommande träd och människor med glädje i blicken. De har slagit sig ner på alla gräsplättar som finns och på något vis börjat andas igen. Skoskav och armar som svider av soleksem har aldrig känts bättre.

Så plötsligt förvandlas varenda man med solglasögon till dig och kvinnorna de håller i handen blir jag och tiden blir då. Det är då jag gråter utan att känna sorg.